Jag nynnar på texten till ett gammalt skillingtryck…

Vet inte vilket som berör mest:

Gunghästen,

den lille pojken,

en misslyckad julafton

eller

blå toner inbäddade i en madrass av känslodun.

Ser inte den ojämna skogsstigen för alla träden

ekipaget

den grovhyvlade kistan

en ung mans tårar

den ouppnåeliga drömmen

eller

alla återkommande händelser i livets periodiska system

för den nattsvarta sorg som fyller mitt inre

när jag handbegripligen studerar

de tre paren solglasögon på mitt köksbord.

Jag kan knappt se dem.

Inte för mörkret runt omkring

utan för tårarna

som lägger en barmhärtighetens slöja över mina ögon.

Det tycks som om någon sjunger vidare.

– I badrummet.

Rösten tar mig två våningar upp i mitt sjuvåningshelvete.

Livet är värt att leva.

Jag vill höra ännu en röst framföra sången innan jag dör.