Det krafsar och dunsar i hallen. Mr Månsson har ramlat ner bakom skänken och för ett väldigt liv, innan han lyckas kravla sig upp igen.

Balkongdörren står öppen i Gunilla Zurmas lägenhet högst uppe på Råbyvägen i Lund. Balkongen har hönsnät som väggar och tak. Det är Mr Månsson igen. Han har inget riskmedvetande och skulle mycket väl kunna ramla över kanten.

Det är katten och Gunilla som bor här nu. För några veckor sedan flyttade sonen, och dottern bor för tillfället i Småland. Gunilla är skild sen drygt tio år, har behållit sitt gifta efternamn, men stavar det nu med Z istället för S. ”Som en markering av mitt nya liv.”

Gunilla har en uppehållstjänst, och sommarlovet ger henne utrymme för allt det andra som fyller hennes liv: keramiken och skrivandet. Mitt i sommaren ska hon gå en skrivarkurs på Fridhems folkhögskola i Svalöv, och senare är hon med i en hantverksmässa i Båstad.

Vägen till mattant-livet har varit lång. Men jobbet i kombination med konsthantverk och skrivande är något som passar henne. Om tio år? ”Då är jag fortfarande mattant och skriver och drejar.” Hon gillar sitt jobb och det gäng hon jobbar med på Vikingaskolan.

— Vi har skitroligt, jättekul. Hade det inte varit så hade jag sökt något annat. Det är ett fysiskt tungt jobb, men man gör klart det man håller på med, sen kan man gå hem. Dagarna går fort, och det finns inget kvar i huvudet att grubbla över hemma.

Gunilla föddes i Stockholm, flyttade som tonåring till Halmstad, sen till Lund och flera års universitetsstudier i national- och företagsekonomi, statistik. Inte för att hon egentligen var så intresserad, snarare för att killen hon var kär i läste det. Sen blev det sociologi och psykologi.

Hon borde ha sökt till Konstfack, säger hon. Men det skulle ha varit utmanande, och var inget som hon såg som möjligt då, när hon var ung.

Men konstintresset syns på väggarna och i hur hon inrett sina rum. En favorit är danske Adi Holzer. Lägenheten är ljus, och hon kan se ut över hela Lund och den skånska slätten.

— Jag har bott här i snart trettio år, och tänker inte flytta, säger Gunilla.

Studierna i beteendevetenskap hade hon ändå nytta av, hon hittade en avkortad utbildning till förskollärare, och jobbade på förskola i fem år tills de egna barnen kom.

— På den tiden hade vi 2,5 tjänster på 15 barn, och det tyckte vi var tufft. Jag kände att det blev för inrutat, just när vi kommit i gång med något var det dags att plocka undan. Jag bestämde mig för att bli dagbarnvårdare, och ta hand om egna och andras barn. Det här var på 70-talet, och väldigt provocerande. En del jämnåriga såg det som ett sorts svek.

I början av 90-talet började sonen i en Waldorfskola, som Gunilla inte tyckte fungerade. Då bestämde hon sig för att starta en inom det kommunala skolsystemet. Det lyckades, och blev faktiskt den första kommunala ”profilskolan” i Sverige. Men det hade ett högt pris:

— Jag slet ut mig psykiskt, fick en rad symtom som jag inte brydde mig om, och till slut blev jag så sjuk att jag trodde jag skulle dö. Jag hade också gått igenom en skilsmässa, och mist några nära vänner.

I ett och ett halvt år var hon sjukskriven. Upplevelsen var det värsta hon varit med om, säger hon. Att gå tillbaka till ett krävande arbete med barn var inte att tänka på. Även om hon är frisk, är stresströskeln låg, hon måste vara försiktig. Någon klok person på skolförvaltningen tänkte till, och föreslog henne att börja i skolmåltiden. Och på den vägen är det.

Det var under den svarta tiden hon började skriva regelbundet, det kunde bli en dikt varje dag. I diktsamlingen som hon fått utgiven, ”Av JORD är jag kommen” finns hennes rötter; det kalla stengolvet och plåtmuggarna i Gustav Vasa skola i Stockholm, sommar på Gällnö, Trettioett på kvällarna och bomullstuss i öronen mot tvestjärtar, resan till farmor och farfar i norrbottniska Malåträsk:

”Jag fryser

nattåget

bananer

Allers

lampan, blå

tänd

mormor

i sängen under”

Nu skriver hon noveller, berättelser, kåserier. Gärna på sin bärbara dator, sittande i hammocken omgiven av Frits Nobis, Alba och alla de andra rosorna i koloniträdgården.

Gunilla är inte den som viker ut sig och berättar allt. Att bli fotograferad är en prövning. När jag ber en arbetskamrat beskriva henne, får jag en enda lovsång; ”När hon nån gång är sjuk blir det så tyst och tråkigt.” ”Hon bryr sig om, hon är kreativ och händig, tar initiativ och är duktig. Hon skrev en sång som vi klev upp på scenen och sjöng när vi hade fest.”

Motiv till sina
Också livet som mattant har hon med sig i skrivandet. I en ännu inte tryckt barnbok, illustrerad med egna akvareller, kan man hitta Gunillas beskrivning av en mattant. Formulerad med humor, värme och lagom respektlöst:

”En mattant är en liten tant

som torkar bord från kant till kant

hon har en mössa som är blå

och hon kan vissla

hej och hå.” 

Namn: Gunilla Zurma.

Sysslar med: Mattant, dessutom konsthantverkare och skribent. Har gett ut diktsamlingen ”Av JORD är jag kommen”.

Bor: I Lund, i en lägenhet med utsikt över hela stan, och är ofta i kolonilotten några minuter därifrån.

Läser: Just nu noveller för att få inspiration för eget skrivande. På nattduksbordet J D Salingers ”Till Esmé – kärleksfullt och solkigt”.

Motto: Satsa på något nytt varje år — som skrivarkurs, bokbinderikurs, vävkurs, måleri.

Det värsta hon vet: Orättvisor och skitprat.

Läs också Gunilla Zurmas novell om konsten att göra bort sig.