Jan Pettersson är brandman på Katarina brandstation i Stockholm. Men han gör inga utryckningar längre. I stället är han halvtidssjukskriven och jobbar som brandsyneförrättare fyra timmar om dagen. Jobbet innebär att han bokar tid för brandbesiktningar, genomför dem och skriver protokoll vid datorn.

När Jan slutar efter lunch klarar han inte mycket mer den dagen. Väl hemma börjar han med att vila en timme.

— Jag brukar säga att varje morgon har jag tio polletter, bäddningen kostar två, vara på jobbet kostar fem och laga mat tre. Då har jag gjort mitt. Allt därefter kostar smärta, säger Jan.

Han har en nervskada som han fick år 2000 när han fångade upp sin ettåring i en olycklig vinkel under lek.

— Jag hörde att nånting small i nacken, berättar han.

Jan är 40 år och verkar lika vältränad som vilken brandman som helst. Det är han också. Men målet är inte längre att vara i toppform för riskfyllda utryckningar. Nu handlar det om friskvård för att kunna leva ett någorlunda normalt liv.

— Att gå ut och gå och att simma — som aktiv brandman anser man inte att det är någon riktig träning, säger han.

Efter olyckan var han sjukskriven i ett par månader och försökte sedan jobba igen. Men efter den första belastningen försvann känseln i nacken.

Skadan konstaterades med magnetröntgen i årsskiftet 2000-2001. Jan insåg att utryckningar var ett avslutat kapitel för honom. Han bad att få köra bil fram till semestern och därefter gå en kurs i förebyggande arbete.

Efter att ha gått kursen jobbade han i tre månader, sedan hängde inte kroppen med längre. Han hade svår värk och blev helt sjukskriven i ett och ett halvt år. Hela den tiden gick han på behandling hos sjukgymnasten Kristina Lundqvist Oppenheim på remiss från företagsläkaren. I september förra året ändrade företagsläkaren sjukskrivningen till halvtid.

Doktorn remitterade honom också till Smärtcentrum på Karolinska sjukhuset för utredning och behandling. I juni i år tog arbetsgivare, försäkringskassa och läkare på KS beslutet att Jan ska fortsätta på halvtid året ut. En gång i veckan åker han fortfarande till KS och övar ”basal kroppskännedom”, hur man sitter och går rätt.

Annars är det företagsläkaren som har hand om hans fall nu. Sjukgymnasten Kristina Lundqvist Oppenheims behandling och KS:s kompletterar varandra, anser Jan.

— Kontentan är att man kan göra allt som inte gör ont, säger han.

I början gjorde han de rörelser han lärt sig av Kristina en kvart två gånger om dagen. Nu gör han dem vid behov, oftare när han mår sämre. Då känner han hur spänningarna i nacken släpper lite.

— Jag tänker nästan inte på att jag gör rörelserna. Jag kan gå förbi en dörrkarm och passar på att töja, säger Jan.

Jan behöver mycket hjälp från familjen, berättar han. Det har inte varit lätt att få barnen att förstå att pappa inte kan brottas och lyfta dem. Hans fru har tvingats ta över hemsysslor som Jan gjorde förut.‹
— Smärtorna kommer inte på en gång. Om jag bär matkassar — eller barnen — vet jag att den kommer inom några timmar.‹

Kuratorn på Smärtcentrum har bland annat hjälpt till med att göra en hushållsplanering.

Familjen storhandlar en gång i veckan och bestämmer veckans middagar. Stress är inte bra för Jan, att veta vad han ska laga för mat varje dag ger lugn i tillvaron.

— Det gäller att ligga före så långt det går. Och det går inte att ha allt tip top som förr. Vi får tåla att gå till jobbet när det är obäddat, säger Jan.

Han utför någon form av motion varje dag, bland annat i brandstationens gym. Men han kan inte göra några rörelser över axelhöjd. I stället stärker han armarna liggande på rygg med stöd för nacken.

Efter fem minuter vid datorn måste han ta en ”mikropaus”, och luta sig tillbaka i sin bekväma stol ett ögonblick.

Arbetsgivaren har backat upp honom, bland annat med höj- och sänkbart bord, berättar Jan. Han känner också att han har stöd från arbetskamraterna. Men den ständiga smärtan kan inte omgivningen förstå. Han kan känna sig glad inombords. Ändå undrar människor varför han ser så sammanbiten ut. Det är smärtan som syns i hans ansikte.

— Jag är ändå lyckligt lottad. Alla här vet hur viktig träning är för allmäntillståndet. Det är kanon att alla redskap finns på jobbet. Alla arbetsgivare borde se till att skapa förutsättningar för att få folk tillbaka till arbetslivet, säger Jan.

Just nu kämpar han för att få en ny utredning för Folksam att ta ställning till. Enligt Folksams broschyrer borde han ha rätt till mellan 200 000 och 800 000 kr. Men bolaget tillbakavisar Jans krav och hänvisar till åldersförändringar.

Hur framtiden ska bli vet han inte. Skadan går inte att operera och den kan ta flera år att läka.

— Vid tjugofem känner man sig odödlig, vid fyrtio finns slutet ändå. Nu gäller det att få kvalitet. På något vis är det ändå ett lyft, säger Jan.