Är det högt i tak i partiet? frågar en skrift med samma namn, utgiven av LO idédebatt och Tiden, i samarbete med tankesmedjan Idé och Tendens. Och jo. Det är högt i tak. Ibland. För vissa. Men inte för alla. Det handlar inte så mycket om vad som sägs, utan hur det sägs och av vem.

Somliga får prata väldigt mycket, andra inte. Inte heller detta är unikt för just arbetarrörelsen.

Vi socialdemokrater har inte lärt oss hantera den interna mångfalden är en slutsats från partiveteranen Anne-Marie Lindgren. Det handlar om klyftan mellan män och kvinnor, invandrare och infödda, arbetare och tjänstemän, yngre och äldre. Precis som i samhället i övrigt uppstår kollisioner, maktkamp och försök att platta till allt som sticker ut.

”Vi vill gärna ha folk med olika bakgrund och erfarenhet på våra listor, men i våra valda församlingar är det enhetlighet som gäller”, säger hon.

I skriften citeras ett kåseri i Kommunaktuellt för blivande politiker: ”Om du inte vill prata så mycket utan vill vara tyst, då ska du välja socialdemokraterna.”

Vi möts i grupper där alla går på led, säger Helen Åkerlind, som berättar om sin utstötning i Gävle. Pampväldet tar greppet om partiet igen, anser hon.

Men att erkänna konflikter och intressemotsättningar är första steget att hantera dem.

— Tänk om vi kunde utvecklas till en befrielserörelse. Tänk om vi vågade leva som vi lär, säger Helen Åkerlind.