Säger vi nej blir vi enligt högern ett slags halvryskt trashanksfölje. Säger vi ja blir vi enligt vänstern också ett slags tiggare, på det globala kapitalets nåd.

Utan att jag vet varför rinner Nils Ferlin till, ett par ödsligt sorgsna rader ur ”Barfotabarn”.
Kanske därför att hur vi än väljer, så väljer vi fel:

”Så sitter du åter på handlarns trapp/
och gråter så övergivet…”

Vad nu den milde diktaren Ferlin har med hårdvalutan euro att göra. Pengar hade han aldrig några och Europa var enklare på Ferlins 30-tal. Eller var det?

Jag har hört alla de stolliga och alla de kloka politikerna och en röst saknar jag särskilt:
Olof Palmes. Kunde han ha hittat en utväg åt oss? Eller åtminstone gett upphöjdhet åt vår vånda och beslutsångest?

Jag litar inte på högern, men den är ärlig nog att erkänna att euron är bäst för storbolagen och direktörerna. Inte litar jag på en vänster som säger att valet står mellan Folket och Eliten.

Ibland har folket fel och eliten rätt. Eliten förbjöd husbehovsbränningen och tvångsinförde högertrafiken. Det var tur, annars hade vi varit ett folk av rattfyllerister ständigt vinglande på fel sida av vägbanan.

Vad är förresten politisk höger och politisk vänster numera? Förr var det högern som slog vakt om fanan, riksbanken och fosterlandet och vänstern som blickade ut mot världen. Idag är det tvärtom. Utan kända landmärken går människan vilse.

Det är bra att Anders Ehnmark finns. Han är vänster fast han alltid skrivit åt Bonniers. Han hävdar att euron är ett vapen mot USA-imperialismen. Det finns de som anser honom opportunist, landar alltid i rätt läger. Han skrev den elakaste boken om tidningen Expressen, ”Karamellkoket”, och fick ändå behålla jobbet där. Sådant lyckas bara en briljant journalist med.

Som norrlänning borde jag rösta nej till EU och euron. Alla andra norrlänningar är ju emot, sägs det.

Fast i den norrländska fjällby där jag växte upp var man för Europa, fast fel Europa, det kommunistiska östblocket. Vi sa Da!, fast vi väl inte precis köpte allt Moskva försökte pracka på oss.

Nu är rödheten urlakad och blågula flaggor hänger överallt i fjällvärlden, på pensionärslängor, uthus och skotergarage som en tyst motståndsrörelse mot europeisk överhet och stockholmska femtekolonnare.
När jag är i Lappland om somrarna tänker jag att vi borde ligga lågt med storsvenska flaggviftandet. Från början är det samernas land. Om samebyarna däruppe får för sig att enas i stället för att gräla med varann som man gjort i hundra år, kan vi ligga risigt till, som ryssar i Tjetjenien.

Jag röstar ja till Europa. Jag menar den östra delen av Europa som vi inom vänstern glömde så länge kalla kriget pågick. Mitt hopp är att vi kan hjälpa utfattiga rumäner, ukrainare, albaner, ryssar till ett anständigt liv. Det kommer att kosta oss kosing. Vi får väl gå på knäna ett tag som västtyskarna för rosthögen DDR.

Kör buss i Stockholm. Norrländske Björn Löfström
var tidigare frilansjournalist.