När Halldis Malm gick till jobbet den där morgonen visste hon inte att det skulle bli hennes sista i arbetslivet. Hon hade varit på semester och var på gott humör. Men på arbetsplatsen i hemtjänsten i Norberg mötte hon en mur av fientlighet. Man hade diskuterat Halldis under hennes bortavaro.

Nu anklagades hon för att vara lat och att ha missskött jobbet. Halldis var chockad, hon förstod ingenting. Det slutade med att hon gick hem i vredesmod. Doktorn sjukskrev henne och såg till att hon ganska snart blev förtidspensionerad. Visst kände hon sig sliten. Hon var 60 år och hade jobbat 25 år i vården.

— Men det var lite för tidigt. Och det var förskräckligt att sluta sitt arbetsliv som jag gjorde, säger Halldis.

Särskilt besviken är hon över att facket inte gav något stöd.

Tio år har gått.Som hon har ältat den där förfärliga dagen! Nu tänker hon på den allt mer sällan.

— PRO hade musikfest i det huset. Då blev jag påmind, säger hon.

Två år efter Halldis sista arbetsdag tog kommunen en beteendevetare till hjälp för att försöka reda ut problemen på Halldis gamla arbetsplats. För situationen hade inte blivit bättre för att Halldis slutade.

Halldis blev kallad för att ge sin version, det blev startskottet på hennes process att komma ur bitterheten. Att en utomstående lyssnade på henne kändes som ett erkännande. Hennes nästa steg blev att skriva boken om sitt arbetsliv:

— Det var mitt enda sätt att bearbeta detta, säger Halldis.

Tanken var att alla inblandade skulle läsa och ta den till sig. Den som stod bakom förföljelsen den gången har hon inte pratat med än. I början kände hon ingen gemenskap längre med sina gamla kollegor. Men de bästa arbetskamraterna har kommit tillbaka till hundra procent, berättar hon.

Vi träffas i Halldis och maken Sven-Olofs gredelina hus i centrala Norberg. Halldis ser pigg och morsk ut, inte som något arbetslivets offer. Efter pensioneringen har skrivandet blivit hennes stora intresse. Halldis har fått flera texter publicerade i en antologi som LO-distriktet i Västmanland ger ut varje år. Bland annat skrev hon en dikt som är en uppräkning av allt klotter hon hittade i omklädningsrummet på badhuset i Norberg. Det blev lite rundare ord än hon använder i vanliga fall.

— Jag har inte tillräcklig fantasi utan använder det jag har omkring mig, säger Halldis.

”Roomservice” börjar med den där sista morgonen i hemtjänsten men sedan tar berättarglädjen över.

”…en högst personlig inventering av eftertankar, arbete, utveckling, klimat, känslor, arbetskamrater, krämpor, återhämtning, skitsnack plus ett och annat partaj” som Halldis själv karaktäriserar sin bok. Hon drar historien om David som kom till ålderdomshemmet som ung och blev kvar hela livet. Och den om favoriten Sigge som bjöd på lättöl i kristallglas för att få Halldis att stanna en extra stund. I en lång dikt berättar Halldis om en kvällsvakt 1972 med många mustiga detaljer.

Ett inhopp i hemtjänsten 1964 tillsammans med treåringen Torbjörn finns också med.

— På den tiden fanns det ingen barnomsorg. Men till slut fick vi för mycket jobb, Tobbe och jag.

Halldis beskriver utvecklingen inom äldrevården ur ett inifrånperspektiv. Sådana berättelser är sällsynta och Halldis fick hjälp av Tapani Björkbacka vid Skådebanan i Västmanland att få Roomservice publicerad. I boken kallar hon sig för Hildur. Hon fick idéen när en tant kallade henne så. Alla berättelser är sanna men namnen på arbetskamrater och gamla är påhittade för att ingen ska känna sig utlämnad.

Att det blev en bok av Halldis samlade anteckningar var ett tv-programs förtjänst.
I ”Tankar om” från Malmö 2002 efterlyste Lennart Lundkvist, professor i statskunskap, ”visselblåsare” inom den offentliga sektorn.

— Jag var så rädd för alla reaktioner jag skulle få. Men han sade att det måste finnas sådana som vågar för att vi ska kunna förändra något, säger Halldis.

Vid påsktid förra året halkade Halldis på en isfläck och bröt benet. Sven-Olof tog hand om henne som ett lindebarn. Att bli omskött var något nytt för Halldis som alltid varit den som servat andra både hemma och på jobbet.

Hon njöt i fulla drag och fick dessutom tid att göra klar boken.

När gipset klipptes upp kändes det som att sorgearbetet var avslutat.

— Ingen visste innan jag skrev boken hur det gick till när jag slutade. Det hade de aldrig trott: ”du som är så pigg och glad”, säger Halldis.

Hon har fått stort gensvar på boken. Bland annat fick hon berätta om den i Tvärsnytt. Hon har varit i kontakt med författare, forskare och doktorer. Och Västmanlands läns museum har köpt in den.

Halldis vet att hon gjorde ett bra jobb i hemtjänsten. I ”Roomservice” träder hon fram som en engagerad vårdarbetare. Kanske för engagerad. Hon hade svårt att dra gränser. Men samspelet med de gamla gav hennes arbetsliv dess mening.

— När en av mina gubbar blev sjuk på min lediga dag ringde de och jag fick åka ner. Han tittade på mig med så ledsna ögon. Det är klart att jag följde med honom till sjukhuset. Det var inte mitt jobb men det var självklart för mig, säger Halldis.

Halldis var en sån som tog tag i saker. När hon arbetade på Fagersta lasarett på 1980-talet ansågs det som en tillgång.

Hon var aktiv i facket och skrev insändare i personaltidningen. Under hennes tid utvecklades det nya yrket, sjukgymnastbiträde ur det gamla, ”gångassistent”.

— Jag kände att jag räknades, jag fick bland annat ta hand om hjälpmedlen, säger Halldis.
Hon är kluven inför bokens namn, hon gillar egentligen inte att blanda in engelska ord i språket. Själv kan hon inte engel-
ska, har bara gått sex år i folkskola.

— Men roomservice, det har jag sysslat med i hela mitt liv, så det kunde boken heta.

En bra roomservice betyder ett hyggligt liv för de gamla, anser Halldis. En sådan fanns på det gamla ålderdomshemmet.

— På ålderdomshemmet fick man vara som man var. Uppdelningen i dag är kanske inte sämre. Men resultatet är att vissa får sämre vård. Nu får de dementa all uppmärksamhet.
Halldis arbetsglädje låg i att ge en bra roomservice. Men inte som en undersåte.

— Det måste vara ett ömsesidigt givande och tagande. Det får inte komma bara från ett håll, vi ska vara på samma nivå.

— Till exempel tanten som amputerade sina båda ben: hon ville gå upp och sjunga för oss. Hon gav oss ett minne för livet. Jag ser henne för mig när som helst.

— Jag har haft förmågan att uppsnappa detta, det kanske inte alla har, säger hon.

Fotnot: En novell av Halldis Malm, ”Julgrisen”, finns på
www.skadebanan.org

Klicka på ”Västmanland”. Boken kan beställas genom Tapani Björkbacka, Skådebanan i Västmanland, fax 021 10 17 30 eller
e:post: tapani.bjorkbacka@lo14.lo.se

Vinn Roomservice

Skriv ditt namn och din adress på ett vykort till Kommunalarbetaren och berätta varför du vill ha boken. Adressen är:

Kommunalarbetaren

Box 196 11

104 32 Stockholm