Euron tryggar jobben, sänker priserna och ökar välfärden, utanförskapet gör oss svaga, trumpetar ja-sidan.
EMU är redan i kris, priserna stiger, Sverige bör behålla kronan för att inte riskera jobb och lönsamhet, kontrar nej-sidan.

Både ja och nej målar framtiden i svart eller vitt. Experter munhuggs om räntor, handel och valutarörelser.

Till de ekonomiska argumenten läggs politiska: Svenskarna måste våga bli européer och vara med och påverka EU:s framtid, menar exempelvis utrikesminister Anna Lindh.

Socialistiska debattörer på vänsterkanten, som Johan Ehrenberg och Helle Klein ser gärna att EU blir mer federalistiskt, dvs att europapolitikerna får mera makt.
Kritikerna varnar för överstaten, i form av det nya förslaget till EU:s framtidskonvent, som hotar de nationella parlamentens självständighet och ökar de fyra stora medlemsländernas makt på bekostnad av de smås.
Det sistnämnda är onekligen mycket oroande, men har inte direkt något med valutan att göra. Men självfallet läggs det med i den negativa vågskålen runt hela

Europaprojektet, tillsammans med EU:s cyniska jordbrukspolitik som med sin dumpning av jättelika subventionerade spannmålsöverskott hindrar tredje världens fattiga att försörja sig själva. Detta är förstås möjligt att ändra, fast inget tyder på att dagens EU-makthavare är villiga att göra Europa solidariskt.

Härhemma> styr plånboksfrågorna debatten. Flertalet kampanjmakare är numera kapabla att spå den privatekonomiska utvecklingen för gemene man. De säger sig kunna ge besked om vad som ska hända med jobben, välfärden och den egna ekonomin.

Detta är självfallet omöjligt, och nu behövs mer svalka och nyanser i resonemangen, liksom en större öppenhet i debatten. Fler samtal och färre slagpåsar vore önskvärt när kampanjen går in i slutspurten.

LO säger att överenskommelsen med socialdemokraterna gör att medlemmarna kan känna sig tryggare vid en konjunkturnedgång, även vid ett ja, när den inhemska räntan inte längre är styrmedel. Men dokumentet är inget avtal, utan enbart en viljeinriktning, utan bindande löften. Dock är det förstås mycket bättre än inget alls.

Det finns en rad nackdelar, liksom fördelar med att byta valuta — eller att låta bli. Men det handlar varken om himmel eller helvete. När vi samlat in så mycket fakta och åsikter vi orkar med, återstår ändå det personliga ansvarstagandet och valet. Och för många kommer säkert känslan i maggropen att avgöra i vilken låda rösten hamnar till slut. Det viktiga är att rösta. Någon katastrof kommer det säkerligen inte att bli, hur det än går.