Du tjänar strax över hundralappen för en hel dags jobb med att plocka grönsaker på fälten. Du sover i en magasinsbyggnad utan ström där ett gäng våningssängar ställts upp. Arbetsgivaren har lovat att du ska få 79 kronor i timmen och ordentlig bostad — men det spelar ingen roll vad han lovat. Det finns ändå ingen som kontrollerar det.

I verkligheten arbetar du vardag som helgdag. Vissa kvällar ända till midnatt eller ännu längre för att hinna med att fylla det antal lådor som arbetsgivaren bestämt att han ska leverera på morgonen.

Problemet är att du behöver pengarna — även om det bara blir 120 kronor om dagen — och du blir av med jobbet om du klagar. Du har rest från ditt hemland för att tjäna ihop pengar och har svårt att åka hem innan du tjänat några. Så du jobbar sannolikt kvar trots att du blir utnyttjad.

När några ändå vågar klaga och vänder sig till fackföreningen säger arbetsgivaren att de kan sticka därifrån direkt. Ni andra får skriva på ett papper som säger att ni är nöjda med vad ni fått betalt.

Dessa har varit villkoren för över tjugotalet säsongsanställda hos Robert Kertes på Käglinge gård i Skåne den här sommaren. Det är 27-åriga Adams berättelse. Han kommer från en mindre stad med stor arbetslöshet i centrala Polen.

— Det finns många som tjänar 100 kronor om dagen och tycker att det är okej. Vissa vet inte vilka regler som finns. Men de som vet det gör ändå ingenting eftersom de vill behålla jobbet och inte ha bekymmer, berättar Adam.

Det här är fjärde sommaren han är i Sverige för att plocka grönsaker. I slutet av mars kom han till Robert Kertes och Käglinge gård en bit utanför Malmö för en tio månaders anställning. Alla papper var klara och godkända av myndigheter och fackförbund.

Han kände sig trygg. Det var en lång anställning och han skulle kunna återvända hem med en del pengar.

— Jag fick arbetsvisum för 10 månader och i mina papper har arbetsgivaren skrivit att jag ska tjäna 79 kronor i timmen. Jag trodde att allt skulle gå bra när jag hade mitt arbetstillstånd. Men jag har förstått nu att det är så de gör. Bonden skriver 79 kronor i papperna — han kan inte skriva mindre — men betalar ändå inte mer än han själv vill.

När Adam fick den första lönen stämde det inte. Han pratade med Robert Kertes som sa att det skulle bli bättre betalt — snart. Det skulle komma bättre jobb, sa han. Adam hoppades. Frågade igen. Men det blev ingen förändring.

En polsk bekant till Adam som bor i Sverige hade läst om Kommunals utdelning av broschyren ”Tillfälligt i Sverige” och tog fram broschyren till honom.

— Jag och två till visade den för Robert Kertes som sa: ”ni ska ha packat och stuckit hem till Polen inom fem minuter”. Till min bekant sa han att ”de som vill jobba för det jag betalar får jobba, annars kan de åka hem”, berättar Adam.

Risken att någon ska kontrollera att odlaren betalar ut vad han sagt är minimal. Få — eller ingen — vågar klaga. Gör de det är risken stor att de får åka hem utan några pengar alls.

Adam tog risken. Och fick kicken.

— Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inga pengar och var skulle jag sova? Robert brydde sig inte alls. Han behandlade oss som om vi tillhörde en annan kategori människor än han själv.

Adam kontaktade Kommunal för att få hjälp gentemot arbetsgivaren. Han hoppades att facket skulle kunna hjälpa honom att få pengarna han jobbat ihop — och att hitta ett nytt jobb (se artikel intill).

Jag undrar vad han tror skulle hända om alla som arbetade hos Robert Kertes krävde den lön som Kertes utlovat i pappersexercisen med facket och myndigheter. Adam kan inte riktigt ta till sig innebörden i frågan. Den är alltför orealistisk.

— Det är inte så. De säger ingenting. Folk vågar inte bråka för då vet de att de inte får jobba kvar.

Vi träffas den >sista dagen Adam är kvar i Sverige. Det har gått fyra veckor sedan Robert Kertes slängde ut honom från arbetet. Adam har inte lyckats hitta något nytt jobb trots att facket har försökt hjälpa honom, så ikväll tar han färjan från Ystad till Swinoujscie.

Innan vi skiljs åt vill Adam ställa några frågor. Han vecklar upp ett rutat A4-ark han haft i shortsfickan. Läser på polska. Hans bekant översätter.

— Jag vill fråga om du vill och kan hjälpa mig att hitta ett nytt jobb. Jag vill inte åka hem — jag vill jobba. 

Fotnot: Adam heter i verkligheten något annat.