Och så sägs det till mig att hon somnade in i sig själv och att hennes nakna gestalt tecknade en åldrings och en ung kvinnas

och att det genom rummet drog en mild vind i små lätta stråk, men jag vet inte riktigt längre, jag gör faktiskt inte det; allt är
nog bara lögn och förbannad dikt, folk pratar så mycket och ser så mycket och hör så mycket och hittar på så mycket dumt,

jag bryr mig inte om det längre och jag träffade henne aldrig och kanske ingen annan heller. Vi lever alla ensamma med oss
själva och mot oss själva tills en natt när allt äntligen tar slut.
Ja, så är det nog.
Sanningsvisst är det så. Ad infinitum.