För några månader sen kom upprättelsen som ett brev på posten. Det var försäkringskassan som meddelade att man hade satt in 172 005 kronor i livränta på hennes konto. Då hade det gått sju år sen hon tog kontakt med Kommunals sektion och anmälde mobbningen som arbets-
skada. Det är godkännandet och livräntan som hjälpt henne över på andra sidan igen, säger hon.

— Jag har blivit mycket starkare. Det är ingen längre som kan säga något till mig som jag inte tål . Jag kan också vara lite kaxig nu, fast jag egentligen är ganska snäll.

Detta är alltså en historia om mobbning. Något som blir allt vanligare på de svenska arbetsplatserna om man ser statistiken över anmälda arbetsskador som en tillförlitlig värdemätare.

Den nu pensionerade ombudsmannen Maj Ferdinandsson, som engagerade sig djupt i ärendet, ser Rosithas ”fall” som det värsta mobbningsfall hon någonsin stött på.

Anmälningarna om arbetsskador orsakade av mobbning och trakasserier har tredubblats på fem år. Rositha Carlsson är en av dem som fått ett positivt beslut i slutändan. Förra året kom beskedet att länsrätten beslutat att hennes lidande ska erkännas som en arbetsskada. Att länsrätten ändrade försäkringskassans beslut berodde till stor del på att flera arbetskamrater ställde upp och vittnade mot chefen i inlagor till rätten.

Men för denna livränta har hon tvingats betala med ett förstört yrkesliv.

När Rositha Carlsson, då 48 år, en dag i mars 1990 klev in på sin nya arbetsplats ansågs hon vara glad, lätt att samarbeta med och duktig på sitt jobb. Hon såg fram mot att få börja sitt nya jobb: vid hemsjukvården på ett sjukhus i södra Stockholm.

Sen förändrades allt dag för dag, vecka för vecka under de kommande sex åren.

Hennes chef särbehandlade henne kraftigt, troligen för att hon var avundsjuk på Rosithas kunskaper. Rositha blev vid upprepade tillfällen inkallad på chefens rum. Där fick hon höra att arbetskamraterna skulle ha svårt att arbeta ihop med Rositha. När de hade rapport hånskrattade chefen åt allt hon sade. Hon fick ingen övertidsersättning när hon varit tvungen att jobba över — oftast var det inget problem med det eftersom Rositha av princip aldrig fick jobba övertid. Hon fick inte delta i kurser och utbildningar som de andra.

Hon blev uppmanad att sluta eftersom den övriga personalen vantrivdes så med henne, enligt chefen.

I den digra luntan av handlingar som upprättats om Rositha Carlssons ärende vittnar flera personer om att de sällan sett en person förändras så mycket. Från att ha varit en ovanligt positiv person blev hon mer och mer deprimerad. Hon fick allt svårare att sova och såg sin hånleende chef framför sig så fort hon vaknade. Att gå till arbetsplatsen blev mer och mer en plåga.

Situationen blev till slut ohållbar och långa sjukperioder följde. Och kampen för att få någon slags upprättelse började.

Nu flera år senare sitter vi i hennes lägenhet utanför Stockholm. Den är ljus och välstädad. På den ena kortväggen i vardagsrummet finns en samling Elvis-tallrikar prydligt uppsatta.

Utanför fönstret hörs fågelkvitter. Annars är det tyst. Hon berättar att hon gråtit på morgonen när hon inför intervjun åter tvingats tänka på sin förra chef.

Hon lurade vid ett tillfälle iväg Rositha till en utbildning i självförsvar. Rositha gick dit i tron att chefen anmält henne, vilket hon sagt. När hon sedan kom dit undrade kursledaren vem hon var.

Mycket tid tycks denna chef ha ägnat sig åt att försöka vända den övriga personalen mot Rositha genom att påstå att de hade sagt olika saker om henne. Det gick oftast ut på att de inte skulle stå ut att jobba med henne. En dag för sju år sen hände det som fick Rositha att vända sig till facket.

— En sjuksköterska och jag hade jobbat ihop på kvällen innan och haft det jättebra. Nästa dag kommer min chef och talar om för mig att den sjuksköterska jag jobbat med inte ville jobba kvar så länge jag var där.

Rositha tog tjuren vid hornen och ringde upp sjuksköterskan som blev chockad över påståendet. Hon hade ingenting emot Rositha och skulle sluta av helt andra skäl. Hon följde dessutom med till facket för att intyga att chefens påståenden var osanna.

Strax innan den händelsen höll allting på att ta en ände med förskräckelse.

Det var på sommaren och tre dagar återstod till dess att chefen skulle återvända från sin semester. Det gjorde Rositha så stressad att hon drabbades av hjärtflimmer och fick åka akut till hjärtintensiven vid Huddinge Sjukhus.

Det var först då som Rositha berättade om alla år av psykiskt lidande för sin familj. I fem-sex år hade hon gått och burit allt inom sig.

— Jag har hört flera som blivit mobbade säga detta, att man tar på sig skulden själv. Är det mitt fel, funderade jag?

Hon var rädd om sitt jobb, trots eländet. Man talade om att undersköterskorna skulle bort under de här åren. Hade hon berättat för sin man om hur det var på jobbet skulle han inte låtit henne återgå dit, resonerade hon.

Men efter hjärtflimret och händelsen med sjuksköterskan uppdagades allt. Hon slutade så småningom och blev förtidspensionerad 1998 sedan hon enligt läkare utvecklat posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) orsakat av den kränkande särbehandlingen.

Försäkringskassan avslog hennes begäran om livränta, men med hjälp av Kommunal och LO-TCO Rättsskydd överklagade hon till länsrätten. Förra året kom beskedet att hon vunnit.

Mitt i allt elände kan man säga att Rositha Carlsson haft tur. Hon hade turen att träffa på engagerade fackliga företrädare, hon hade turen att ha arbetskamrater som vågade berätta sanningen.

Den enda förklaring Rositha Carlsson har hittat till varför hennes chef betedde sig som hon gjorde är avundsjuka.

— Det var en del sjuksköterskor som sade att hon var väldigt avundsjuk på mig. Jag kunde ganska mycket när det gällde arbetet.

Och det var med avundsjuka allting började 1990 vid den nystartade arbetsplatsen. Det visade sig att Rositha var den enda undersköterskan som kunde sätta en morfinpump. Hon fick visa alla hur man gjorde. Patienterna började fråga efter att Rositha skulle göra det. Den satt bättre då än när sjuksköterskorna gjorde det.

Den kunskapen fick hennes chef att förbjuda henne att någonsin utföra den arbetsuppgift hon tydligen kunde bäst av alla.

— Jag fick inte ens titta på de där morfinpumparna för jag var ju bara undersköterska, som hon sade.

Nu är varken Rositha eller hennes chef kvar på arbetsplatsen.

Ett arbetsliv förstördes men chefen jobbar kvar inom vården.

Vad känner du inför henne i dag?

— Jag har sett henne på håll en gång och höll på att falla ihop. Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag träffade henne. Hon har förstört mitt liv. Att ha ett jobb att gå till är det man vill.

Rositha är tacksam mot alla dem som hjälpt henne. Sin chef vill hon helst aldrig mer se. Men de högre cheferna, arbetsgivarens representanter, är hon djupt besviken på. Ingen har bett Rositha om ursäkt. Genom alla instanser har de hävdat att det finns två versioner och att det inte går att ensidigt tro på Rosithas berättelse.

Om detta aldrig hade hänt, hur skulle ditt liv se ut då?

— Då hade jag jobbat. Jag älskade själva jobbet.

Kommunalarbetaren har varit i kontakt med Rosithas chef och erbjudit henne att ge sin version av det som hände. Men hon avböjde.