Lex Sarah-anmälan är fortfarande känslig, trots att den gjordes för nästan fyra år sedan. Arbetskamraten omplacerades till ett jobb på annat håll utan kontakt med åldringar.

Den dåvarande enhetschefen, Pia Olsson, stödde personalens anmälan.

— Men andra tyckte att vi gjorde fel. Chefer över Pia ville lägga locket på för att undvika dålig publicitet. Undersköterskor på andra avdelningar slutade hälsa på oss. De ansåg att vi var svikare, man anmäler inte en arbetskamrat, berättar Gunn Geiring.

Hon arbetar på avdelningen Skogsgläntan 2 vid Smedängens sjukhem utanför Kalmar. Den anmälde hade arbetat där i 16 år och var omtyckt bland personalen. Mot dem var arbetskamraten trevlig, tills de började ifrågasätta övergrepp som hårda ord, hot, utskällningar och brutal behandling.

— Det rörde sig om psykisk och fysisk misshandel. Jag var en ”kärringjävel” som sa ifrån, säger Gunn.

Trots att de alla visste vad som pågick dröjde det flera år innan de försökte sätta stopp för övergreppen. Det var en vikarie som fick dem att agera till slut. Hon fick dem att berätta för enhetschefen vad som pågick.

Pia Olsson bad dem att dokumentera övergreppen som skulle ligga till grund för en Lex Sarah-anmälan. Efter en kort tid var flera A4-sidor fulltecknade med exempel och en anmälan gjordes som även lämnades vidare till polisen.

— Vi kallades till förhör. Det var som på TV. Radio, tidningar och TV uppmärksammade anmälan. Vi kände oss lite skamliga med en dålig stämpel inför grannar och andra som visste att vi arbetar här, säger Ing-Gunn Axelsson.

Åklagaren lade efter en tid ner ärendet i brist på bevis.

— Vi såg det som ett misslyckande. Men det viktigaste var att personen vi anmälde inte fick fortsätta att arbeta med åldringar, fortsätter Ing-Gunn.

Så här efteråt kommer skamkänslorna. Hur kunde de tillåta övergreppen under så lång tid utan att reagera?

— Jag känner en egen skuld över att det tog så lång tid innan vi gjorde vår anmälan, säger Gunn.

Jenny Olsson håller med.

— Vi känner alla likadant. Anmälan skulle ha gjorts långt tidigare, säger hon.

Anhöriga till åldringarna har tackat personalen för att de avslöjade övergreppen.

— Men från kommunen är det tyst. Ingen annan än Pia har stött oss, säger Anneli Johansson.

Fortfarande känner de av kritiken från undersköterskor på andra avdelningar samt från kök och vaktmästare.

— Jag tror att dessa personer skäms för att de inte reagerade trots att de också visste om övergreppen, säger Gunn.

Trots det som hänt får inte ny personal någon introduktion om Lex Sarah och plikten att anmäla övergrepp. Den nuvarande enhetschefen vill inte svara på frågan om varför.

— Blanda inte in mig i detta. Jag jobbade inte här då anmälan gjordes, säger hon och vägrar av samma skäl att säga vad hon heter. (Fast kommunens växel upplyser om att hon heter Margareta Thörnblad.)

Inte heller den vikarie som fick personalen att göra anmälan vill vara med i denna artikel.

— Jag går en utbildning till ett jobb inom äldreomsorgen. Om det blir känt att jag ligger bakom en Lex Sarah-anmälan kan det drabba mig när jag ska söka jobb inom kort, säger hon.

Personalen på Skogsgläntan skulle anmäla igen om det blev nödvändigt. Om det hade gått skulle de göra det anonymt.

— Om detta var möjligt tror jag fler skulle våga anmäla. Men på sätt och vis är det bra att anmälarna är kända så att den som utpekas kan försvara sig emot anklagelserna, säger Jenny.

Deras råd till andra är att göra anmälan tillsammans.

— Vår erfarenhet är att det är fel att låta en eller två personer få stå för anmälan. Pressen blir för stor på dem och det är en styrka om alla står bakom anmälan, säger Siw Hagman.