Rikets räntor steg inte, utan sjönk. Statsministern och arbetslivsministern uttryckte sin lättnad, liksom en del kommunpolitiker. Sverige gick med andra ord inte heller omkull och det blir därmed reallöneökningar i stället för inflation.

Men kommunalarna är inte lika glada, även om en stor grupp i år och en mindre grupp nästa år, får ett lyft på 5 procent. Avtalet är ett steg på vägen, men inget jättekliv. Lönefajten år 2003 är knappast avgjord förrän de lokala förhandlingarna är klara.

Arbetsgivarnas värdering av kokerskor, städare, vaktmästare med flera viktiga yrken gör med all rätt medlemmarna rasande. De har strejkat och undrar om det är förgäves.

Besvikelsen vänds nu mot Kommunal, som ändå tog strid för just detta: en mer rättvis fördelning än den arbetsgivaren krävde, och till slut fick igenom. Inga yrkesgrupper i förbundet är högavlönade, jämfört med omvärlden. Både kvinnor och män behöver få reallöneökningar och närma sig industriarbetarna. Kommunal kämpade, men utan att nå ända fram. Motståndet var kompakt och förhandlarna bedömde att mera strejker inte hjälpte. Det gick inte att komma längre.

Kommunal fick ändå till sist igenom förbättringar:

1. Den viktiga principen om lägstalöner.

2. Lönenivån förbättrades med 0,45 procent i förhållande till det uppsagda avtalet och med 0,75 procent jämfört med arbetsgivarens bud.

3. Kommunal fick gehör för ökade möjligheter att fördela pengarna lokalt så att även grupper som arbetsgivaren inte vill gynna får en chans när lönerna sätts ute i kommunerna.

Och nu bör det finnas goda chanser att få ut extra pengar, även om facket lokalt inte vågar tro det, enligt vår egen enkät (se länk). Att det för första gången står ”lägst” i avtalet visar att det bör vara Kommunals tur att få en rejäl löneglidning, om facket fortsätter att ta fajten. Inte minst Kommunalarbetarens enkät i förra numret visar att många ledande politiker är beredda att ge Kommunal mer än vad avtalet sagt, även om andra hotar med besparingar.

Var då strejken värd sitt pris? Definitivt. Kommunalarnas yrken har blivit synliga, deras låga löner allmänt kända. Kampen har engagerat medlemmarna, höjt temperaturen och aktiviteten. Det kan användas för framtiden. Strejken har stötts av en stor majoritet. Den stora besvikelsen är det politiska sveket, som kan skada det fackligt-politiska samarbetet för lång tid framöver. Men det är inte kört. Nu väntar nästa rond. Lämna inte facket, utan stanna och kämpa! Snart möts parterna vid förhandlingsborden ute i landet. Då finns chansen att reparera sprickan och visa att ”lägst” är ett golv, inte ett tak.