Å, de möttes…

Som två rakblad genom bärnsten möttes de.

Kanske av en slump eller för att båda sökte något.

(ingen av oss är unga men skit samma — vi lever här och nu i detta solkiga danspalats och våra ögon är fortfarande skimrande och
stolta och fulla av glädje)

Ja, de möttes en stilla sommarnatt och han tänkte:

’ Så låt mig då dö av rosor och eld. Aldrig av leda. Aldrig någonsin mer av leda. ’

Vad hon tänkte vet nog bara Herren Vår Gud…

Ja, de möttes. Två människor möttes. Och det får väl vara gott så.

(jag älskar redan ditt skratt när jag drar mina skämt — ska vi dela på en vinare?)