Här retade jag upp mig på sexköparna som satt i sina bilar och väntade på de prostituerade tjejer som behövde pengar till knark. På Värnhemstorget finns fortfarande mitt barndomshem.

Åren går. Malmö ändras, men Kungsgatan består. Fortfarande hundarnas paradis och parkkiosken har öppnat igen efter några års förfall. Och här går jag nu, en solig måndagsförmiddag i juni och vadar fram i skräp. Papperskorgarna är överfulla, runt fötterna samlas drivor av mat, förpackningar, hundbajspåsar, fimpar…

Det är obeskrivligt äckligt, men kanske bara ytterligare ett bevis på att kommunalarna behövs om samhället ska fungera. Avtalet mellan Kommunal och arbetsgivarna har bara några dagar på nacken, förhoppningsvis ser det snart bättre ut igen. I Konserthuset, några kvarter bort, samlas Kommunals ombud till förbundsmöte. Det är en tämligen avslagen tillställning. Debatten lyser i stort sett med sin frånvaro. Varken EMU eller översynen av hela förbundets verksamhet mobiliserar diskussionslusten. Inte ens avtalsrörelsen lockar fram ombuden till talarstolen. Endast ett fåtal delegater finner det mödan värt att säga sin mening. Bara kulturprogrammet verkar väcka engagemang. Det får bakläxa efter flera kritiska inlägg.

Kulturen i Malmö handlar mycket om hiphop och rap. Nästan varannan 19-åring har utländsk bakgrund. Och att en av dessa unga, 17-årige Daniel, Lilleman, Cvetkovic, får Kommunals kulturpris är förstås helt rätt. Här finns Malmös framtid. Får de här ungdomarna samma möjligheter som andra, väntar lysande utsikter för min gamla hemstad.