Den går tyst bakom dig,

med en inbyggd mekanism av sällskaplighet.

Den följer din dagliga färd som en levande kompass

utan att ge tillrättavisningar när du trampar fel

utan den snubblar med och följer med dig i fallet.

En skedfull skugga av halvmänsklighet

Ett musselskal som blänker i havets sand

tömd på sina tårar av pärlemor.

En skopa av kärleksfullhet som noterar dina dagliga utsvävningar.

En refräng av sommarängar som stod i sin blomstrande fägring

men som rensades bort av ovarsamma människohänder.

Du är aldrig ensam när du står där och torkar svetten ur pannan.

utan den torkar sin egen svett i skugglig sympati.

När du släcker ljusets låga går den till vila,

och sviker dig grymt när nattens mörker omfamnar ditt liv.

Du är aldrig ensam så länge det lyser i ditt liv

för din följeslagare måste ha ljus för att följa dina steg

så som du behöver ömhet för att överleva dagen.

Du är aldrig ensam när du står där vid bron

inte ens när du bestämmer dig för att hoppa ner

för att spegla dig i vattenytan strax innan du når djupet.

Skuggan, skuggan på väggen där

ge dig till känna när solen går upp.

2003-06-02