Jag ser kärlek i dina ögon,

en liten gnista av ljus har tänts

i din annars så skrämda blick.

I kväll är du inte rädd,

Du vågar möta världen utan försvar,

utan att slåss

och det glädjer mig så mycket.

Sjukdomen stänger in dig,

krymper din värld

till ett liv av barnmat och blöjor.

De säger att du varit den snällaste och finaste man

och jag tvivlar inte på det.

Långt inne i glömskans korridorer

har du gått vilse,

tappat bort dig själv

i ditt sökande efter dörren ut.

Kanske du ibland mår bra där du är,

innesluten i dig själv,

din egen bubbla.

Men din sorg, din tomhet

finns där alltid,

ständigt redo att förgöra dig.

Jag vill fånga detta ögonblick av närvarande,

denna fina stund av kontakt mellan oss.

Jag ger dig en kram av ömhet

och kan bara hoppas

att du minns känslan av att få kärlek.