Hennes skrivande hänger ihop med alla frågor hon ställde som barn i hemlandet Etiopien, berättar Yeshiwork Wondmeneh.

— Jag blev inte feminist på grund av politisk skolning utan på grund av det jag upplevde som barn. Om småflickor sa nej skulle det bli en stor förändring i världen, säger hon.

Yeshiwork är född utom äktenskapet. Hennes far var gift på sitt håll, modern och Yeshiwork bodde för sig själva övervakade av moderns släkt. Den lilla flickan pendlade mellan hemmen, ungefär som svenska barn med skilda föräldrar. Pappan var i femtioårsåldern när Yeshiwork föddes. Han hade större barn, Yeshiwork var enda flickan och pappas älskling. Också morfar avgudade henne. Men han fördömde hennes mor som han ansåg hade skämt ut familjen.

Världen hängde inte ihop för henne. Hon kände stark solidaritet med sin mamma. När pappan ville att hon skulle gå på internatskola för att komma närmare honom så vägrade hon. Hon var rädd att han i så fall skulle dra in underhållet till hennes mor.

— Mamma har ångrat i hela sitt liv att hon har utsatt en annan kvinna, min styvmor, för detta. Men för pappa var det normalt. Män kan ha älskarinnor utan att det ifrågasätts, kvinnor kan inte göra samma sak.

Yeshiwork var en uppkäftig unge som uttryckte sina känslor öppet. Morfar lyssnade på hennes åsikter och skrattade åt hennes trots. När hon vägrade att sopa golvet och göra andra kvinnosysslor så slapp hon.

Hon har tillsammans med sin man försökt analysera varför hon fick hållas, berättar hon. Kanske uppkäftigheten kom sig av att hon och hennes mamma inte hade någon herre i huset. Det kanske väckte respekt att hon vågade protestera.

— Eller så var det för att alla visste att pappa älskade mig. Därför fick man respektera honom.

Vi träffas i hennes tjänsterum i Kommunals hus på Hagagatan i Stockholm.

Utanför fönstret lyser stadsbibliotekets brandgula fasad. Hit gick bokens Sara och lånade böcker. Gatorna häromkring är bokens ena miljö. Den andra är Yeshiworks och Saras hemstad, Debre Marcos i Etiopien.

Yeshiwork Wondmeneh är utredare på Kommunal. Förra gången jag satt i den här stolen var samtalsämnet hennes senaste rapport om kommunalarnas hälsa.

— Arbetet ger mig mycket som jag kan ha nytta av i skrivandet. Jag kommer nära samhällsutvecklingen. Jag försöker hela tiden uppdatera mig. Jag vill veta, inte bara tro, säger hon.

”När bergen andas” är Yeshiwork Wondmenehs skönlitterära debut på svenska. Tidigare har hon gett ut en bok på sitt modersmål, amarinja. Genom åren har hon skrivit många dikter men inte publicerat några.

På ett poetiskt språk binder hon ihop Etiopien och Sverige i sin bok. Som när Saras tankar gör flyttfåglarna sällskap till Afrika.

— Jag valde att uttrycka mina diktardrömmar i prosa, säger Yeshiwork.

Saras öde har Etiopiens historia som fond. Hur det trauma ser ut som plågar henne avslöjas först i slutet av boken.

Yeshiwork själv lämnade Etiopien före den förföljelse som 1983 drev hennes romanfigur hit.

Hon studerade i Leningrad och var med i proteströrelsen mot diktaturen i Etiopien. Eftersom Sovjetunionen stödde Mengistu Hailemariams diktatur betraktades studenterna som antisovjetiska och många deporterades. 1978 fick Yeshiwork hjälp av Röda Korset att lämna Sovjet. Att hon hamnade i Sverige var en ren slump.

— Jag har burit inom mig sorgen över min generation som dödats i den röda terrorn, jag har alltid velat skriva om det, säger hon.
En annan drivkraft för skrivandet är fördomarna mot svarta kvinnor:

— Alla ser oss som offer. Man ser inte att vi också har drömmar och en kamp bakom oss.

I Sverige gifte hon sig med Tesfaye, en landsman som kommit hit före henne, och fick sonen Mistre året efter. Hon började direkt att läsa svenska på universitetet. Senare blev det också andra ämnen som statistik och ekonomi. Tesfaye tog hand om Mistre medan Yeshiwork pluggade. Jämställdheten har alltid varit viktig i hennes familj, berättar Yeshiwork. Mistre är nu 23 år och hon har också en dotter på 17 år som heter Biya.

— Vi har alltid varit medvetna om att vi inte ska ge våra barn traditionella roller. Vår dotter har nog blivit bortskämd, säger hon.

Yeshiworks erfarenheter när hon först kom till Sverige är positiva. Hon gjorde ett enda besök på arbetsförmedlingen.

— Arbetsförmedlaren sa: ”du kan få vilket jobb du vill”. Det glömmer jag aldrig. Jag brukar berätta för människor om det mötet och vad det har betytt för mig.

Första jobbet var på Statsbyggnadskontoret. Sen fick hon komma tillbaka dit och sommarjobba när hon studerade.

— Där jobbade tretton människor som tyckte om mig och visade det.

Efter det har hon skaffat arbete via platsannonser. Hon jobbat på bankgirot, varit vaktmästare och ekonomiassistent, bland annat. Men hon har aldrig varit vårdbiträde som bokens Sara.

Sara blir trakasserad av nazister. Yeshiwork känner människor som har mött rasism. För egen del har hon i stort sett sluppit, utom när det gäller boendet. När familjen ville flytta från Tensta 1987 gick det inte, enligt Bostadsförmedlingen. Man ansåg att invandrare bara kunde få lägenhet i Rinkeby eller Tensta. Det är faktiskt sant, säger hon, fast många tror henne inte när hon berättar det.

— Jag har mött små rasistiska yttringar. Men då tänker jag: ”alla människor har fördomar, inklusive jag”.

— Jag har lätt för att tycka om människor. Det ska mycket till för att jag inte ska göra det. Jag hittar alltid ursäkter för människors dåliga beteende.

Rasismen har minskat efter 1990-talet i och med att individer från olika kulturer allt oftare möter varandra som människor, till exempel på jobbet, anser hon.

— Jag inbillar mig att jag bidrar till det mötet med den här berättelsen.

Hon har fått stort gensvar på sin bok, både från svenskar och från invandrarkvinnor som ser henne som en förebild. Det är hon glad för, den aspekten tänkte hon inte på när hon skrev boken. Nu har hon stoff till två-tre böcker i huvudet. Alla handlar om klyftorna mellan kvinnor och män och har sin rot i barndomen.

— Det är temat i mitt liv, säger Yeshiwork.

Hon skriver på kvällar och semestrar. Nu är hon också ute och berättar om boken på bibliotek. Det börjar ta på krafterna, säger hon. Snart blir hon kanske tvungen att ta tjänstledigt för att få tid att skriva.

Yeshiwork längtar ständigt till Etiopien men försöker förtränga sin längtan. I boken finns färgerna och dofterna från hemlandet. Under 26 år har hon bara besökt Etiopien tre gånger, senast i december förra året.

— De två första dagarna grät jag bara. Samhället har fallit ihop totalt. Tanken: ”vad gör jag i Sverige, jag behövs här” kom tillbaka. Jag såg på allt med blödande etiopiskt hjärta men med svenska ögon, säger hon.

Hon tycker ändå att hon hör hemma i Sverige nu. Av sina 45 år har hon levt 24 i Sverige. Däremot vill hon engagera sig i att utveckla något i Etiopien.

— Jag hör hemma där det finns människor jag älskar. Och jag älskar Sverige också. Hela världen borde vara ett land, säger hon.