Ett exempel är det italienska landslaget, som häromveckan fick stryk av ett i alla avseenden överlägset Sverige med 5-0 inför 8.839 jublande fans vid EM-kvalet på Råsunda. Det var inte utan att man skänkte dem en medlidsam tanke när de med hängande huvuden lämnade plan, medan vi i publiken stod upp och hyllade våra tjejer. Men med tanke på italienarnas ointresse för damfotboll fick förlusten säkert passera helt obemärkt därhemma. När Italien spelade VM i USA fick spelarna en matchtröja var — för hela turneringen och fick själva tvätta tröjorna, för hand, i ett badkar, berättar SvD (10 maj 2003). Killarna bodde förstås på lyxhotell med all tänkbar service.

Riktigt lika illa är det inte i Sverige. Det tar sig. Damfotbollen kommer. Och kanske är det just underläget som gör att det är mycket roligare att gå på damfotboll. Det handlar ju inte om att göra sitt jobb för en fet lön, utan om att satsa tid, avstå från annat och slåss för sitt lag. Inte för sponsorer, uppköpare och annat. Utan för fotbollen. Det som någon gång saknas i teknik och snabbhet kompenseras med råge av samspel, spelglädje, laganda — och förmågan att göra mål. För det är målen som räknas, trots allt. Det verkar förbundskapten Marika Domanski Lyfors och damlandslaget ha fattat bättre än Lars-Tommy & co.