LO oroar sig med rätta för svårigheterna att hantera arbetslöshetskriser om vi går med i EMU, medan regeringen har rätt i att LO:s åtgärder — strukturråd och buffertfonder — är politiskt ogenomförbara. Regeringen kan inte få borgerliga väljare att rösta ja om LO får igenom strukturråd och buffertfonder för att klara kriser i framtiden.

LO oroar sig för arbetslöshet om lönebildningen går snett. Alla i LO-borgen minns 1975-76 med 40-procentiga lönekostnadsökningar och 1980 med storlockout och 20-procentiga lönekostnadsökningar. Det blev inte massarbetslöshet då därför att näringslivets konkurrenskraft återställdes genom devalvering av kronan. Det fick vi däremot när kronan knöts till ECU — eurons föregångare.

Den fasta kronkursen försvarades med höjd ränta, till slut ända upp till 500 procent. Priset blev mer än en halv miljon förlorade jobb och den värsta arbetslöshetskrisen sedan 30-talet.

1995-96 hade vi över 12 procents total arbetslöshet. I ett sådant läge borde lönebildningen inte kunna gå snett. Det gjorde den ändå. Exportindustrin fick väldigt höga vinster. Pappers fick ett strålande avtal som blev normbildande. Handels fick ta strid för att normen skulle gälla också för deras lågbetalda medlemmar. Resultatet för hela arbetsmarknaden blev reala lönekostnadsökningar på nära sex procent 1996, vilket bidrog till att arbetslösheten låg kvar på den höga nivån.

Sedan dess har vi haft en ganska stabil lönebildning — till synes. Men under ytan har två skevheter växt till sig. Lönekostnaderna i Sverige har ökat med 1 procent mer per år än i konkurrentländerna. Och tjänstemännens löner har ökat 1 procent mer per år än LO-medlemmarnas. Denna gång är det Kommunal som behövt strejka för att inte hamna bakom alla andra i ett låglöneträsk. I bakgrunden mullras det om höjda krav från andra förbund om Kommunal får igenom sina krav samtidigt som polisen i Stockholm och Malmö fått 6,5 procent. För hela arbetsmarknaden — blir det 5 eller blir det 6 procent i år och mera inflation?

Socialdemokratiska partistyrelsen och regeringen säger tvärsäkert att lönebildningen är under kontroll. Statsministern lovar till och med att EMU-medlemskapet kommer att ge oss högre sysselsättning, högre tillväxt och lägre räntor för villaägarna. LO kämpar i det tysta med att få till stånd samordning kring en lönenorm.

Därför vill LO ha ett strukturråd sammansatt av arbetsmarknadens parter och fristående ekonomisk expertis som ska varna när lönebildningen hotar att gå snett. Även om man inrättar ett sådant råd kommer ekonomin att kunna hamna i en kostnadskris. Då behövs buffertfonderna för att kunna hantera krisen. LO:s ståndpunkt är alldeles logisk, men det räcker inte med logik i politiken. Det blir varken strukturråd eller buffertfonder.

Varför säger inte LO då nej?

Sten Johansson är professor och chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning,
tidigare bland annat chef för Statistiska Centralbyrån.