Någon har antagligen felat. Här finns ingenting som tyder på att ägaren till denna pc skulle vara speciellt verbal. Gula mappar,
fyllda med diverse novellutkast. En sexhistoria och åtta dikter. Om det vore frågan om en seriöst satsande skribent, borde mapparna
innehålla betydligt mer.

Jag är just på väg att stänga datorn när min blick fastnar på den röda ikonen som föreställer en hottentott med fingret i vädret.
Den har ingen rubrik så jag dubbelklickar. Framför mina ögon öppnar sig en helt ny värld. Berättelse på berättelse radas upp, var
och en med en egentillverkad ikon.

Fjorton dagar senare är jag inte ens halvvägs. Mitt personliga djuphav är grumligt av de färgkaskader som min känslostorm
framkallar. Hur kan någon skriva så vackert? Hur kan någon leva i en andra verklighet bakom sina förtäckta ord? Hur kan han, eller
är det en hon avslöja så mycket utan att gråta? Jag vet inte. Jag vet inte om den här personen gör det medvetet eller om han blivit
avslöjad av en slump. Jag vet inte om han kanske vill bekänna färg. Tvingas att bli en annan. Nu när alla vet.

Inte ett spår av människan bakom. Ändå har jag suttit i den här lägenheten i drygt två veckor. Ger upp hoppet om att få träffa
honom/henne. Inser att ingen kommer att dyka upp. Jag stänger datorn. Går in i vardagsrummet. Där, på bokhyllan står det rader av
fotografier. Låter min blick svepa över dem som hastigast. Plötsligt fastnar den på ett svartvitt fotografi. Den flintskallige ler
mot mig med en cigarrett i mungipan och jag sväljer långsamt saliven som rinner längst med mina mungipor. Jag känner honom. Han
känner mig. Mot våra gängse viljor.

Som en välstimulerad g-punkt rinner tiden iväg mot en ny dag. Jag har tagit tillvara fotografiet. För en stund sedan insåg jag att
mannen på bilden är jag. Att det är jag som skrivit alla de hemliga texterna i datorn. Vare sig jag vill det eller inte: Jag är en
författare.