De där tunga mörka höstveckorna 1994 när sorgen låg tung över Baltikums kust talade jag med en part i målet som aldrig hördes, ryssarna. De hade också sina döda ombord på det förlista fartyget. Ingen tycktes ta någon större notis om deras sorg. De var ju ockupanter.

På tåget mellan Moskva och Tallinn träffade jag sjömannen Vladimir som ansåg att orsaken till Estonias förlisning var enkel och tragisk: den estniska nationalitetspolitiken. Ryssarna rensades ut på alla nivåer i det nyss frigivna samhället, i förvaltningen, militären, polisen — och på fartygen. Det var ett ödesdigert misstag. Man tog bort erfarna sjömän som gått på Östersjön och de stora haven i decennier och ersatte dem med rena estniska besättningar utan våra kunskaper, sade han.

Nu försörjde sig Vladimir genom att köra svarttaxi i Tallinn. Han kom från en familj av sjömän som trampat däck i åratal. En gång hade man varit stolt, nu kände man frustration och utstötthet. Ingen frågade efter ens kunskaper eftersom man var ryss.

Jag vet ingenting om hur dugliga eller odugliga ryska sjökaptener är bortsett från ubåtschefen Gusjtjin som satte U 137 på grund i Blekinge skärgård. Men jag upptäckte Ryssland genom att åka ryska båtar över Östersjön. En hette ”Iljitj” och fraktade vodkaturister och svensk-sovjetiska vänskapsdelegationer mellan Stockholm och Leningrad.

En gång låg vi fem timmar i Stockholms frihamn medan bogvisiret lagades. Medan timmarna gick tröt tålamodet hos passagerarna och till och med de sovjetvänligaste muttrade om ”ryska rostbaljor”. Den ryske kaptenen vägrade kasta loss innan reparationen var gjord.

Ute på Finska viken möttes vi av den vinterns hårdaste storm och många av oss sände en tacksam tanke till kaptenen och hans envishet.

Det gjorde mig ofta förvånad under mina år i Sovjetunionen: Imperiet rostade och föll ihop, och ändå fanns överallt kompetens, styrka, mod — och ansvar.

Den känslan fick jag också när jag flög med Aeroflot, ett av världens mest ökända flygbolag. Som flygrädd var jag panikslagen redan på vägen ut till flygplatsen, men fick så småningom den största respekt för ryska piloter. De sade aldrig ett ord i onödan till passagerarna, babblade aldrig om väder eller taxfree-erbjudanden. De gjorde vad piloter ska göra: de flög planet.

Jag reste med Estonia två veckor innan hon sjönk. Jag fäste mig vid att högtalarutropen skedde på estniska, svenska och engelska. Inte ett ord på ryska till de många ryska passagerarna.

I min anteckningsbok skrev jag:

Ett fritt Estland.

Men halva landet finns inte.

Kör buss i Stockholm. Norrländske Björn Löfström var tidigare frilandsjournalist.

Kommunalarbetaren nr 9 2003