Ola Mårtensson har arbetat med utbildning i näringslivet, försvaret och på räddningsskolan Rosersberg. Han är socionom, beteendevetare, och har gjort en studie om företagskulturen på räddningskårerna.

— Bara i genomsnitt 3,2 procent av arbetstiden är brandmännen ute på räddningsinsatser. När jag har lektioner med brandmän och berättar det, blir jag häftigt ifrågasatt. Men det är bara att räkna ut, se på antalet larm, och dela med det antal timmar var och en är i tjänst.

Han betonar att det är stora skillnader mellan arbete i storstad och på mindre orter, om man arbetar delat dygn eller inte. Men poängen i hans uppsats är att det ändå är ett problem på många håll att själva kärnverksamheten, beredskapsproduktion och räddningsinsatser, är så marginell.

— Alla vill göra ett viktigt jobb och känna yrkesstolthet, varje dag. Men alla dagar är inte sådana på alla brandstationer. Är man brandman på en mindre/mellanstor ort kan det stanna vid några larm på ett helt år.

Oklarheten om vad som egentligen är viktigast att ägna sig åt när man inte är ute på larm, skapar problem och är ett ledarskapsdilemma. Det framgår av Ola Mårtenssons rapport. Utrymmet skapar olika kulturer och informella regler på olika brandkårer. Vem bestämmer vad som är viktigast; att städa brandstationen, sortera tvätten, meka med sin privata bil eller inleda ett samarbete med personalen på gruppboendet för att förebygga bränder? Vad man får göra och vilka uppgifter som är viktigare än andra varierar från station till station. Det är här problemet för arbetsledarna kommer in. Det är inte lätt att gå emot informella regler och bryta mot den gruppkultur som växt fram.

Det finns förstås svårigheter att organisera andra arbetsuppgifter när man samtidigt ska upprätthålla en beredskap. Inom 90 sekunder ska brandmannen kunna vara på väg till en räddningsinsats. Man måste kunna släppa allt direkt när larmet går.

— Informerar man och tränar barn på en skola är det inte lyckat att alla försvinner. Men det går att organisera så att någon eller några kan stanna kvar.

Överhuvudtaget bör räddningstjänsten arbeta mer utåt i samhället, uppmärksamma människor på risker, ha många kontakter med allmänheten. Mer av sådant och mindre av det inåtvända, är Ola Mårtenssons budskap.

Det finns uppgifter på brandstationen som måste utföras, som underhåll av materiel, inköp, övningar, utbildning och fysisk träning. Och till tiden för räddningsinsatser måste läggas en sorts ”ställtid”. Det är den tid som krävs efter en insats, för återhämtning och för att ta hand om material. Om man planerat en utbildning och passet avbryts av en räddningsinsats, går det inte att bara sätta sig i skolbänken igen när man kommer tillbaka.

Men även med hänsyn till detta, måste förändringar komma. Kanske kan förändringen påskyndas om de anställda speglar invånarna bättre, och inte enbart består av svenska män.

— Det behövs en kulturrevolution, en genomgripande diskussion om vilka uppdrag som ska genomföras och hur arbetet ska organiseras, säger Ola Mårtensson. Den nya räddningstjänstlagen öppnar möjligheter för utveckling. Räddningstjänsten måste fråga sig ”Vad är vårt uppdrag”? Politiker, ledning och anställda måste ha en gemensam vision och tydliga mål. Facket borde vara aktiv i den diskussionen. Att brandmän och brandbefäl får högre kompetens i t ex förebyggande borde vara argument för högre lön. Risken är annars att politikerna ”löser” problemet med privatiseringar, och då får vi kanske en privat räddningstjänst som i Danmark. 

Fotnot: ”Räddningsstyrkans inre liv — en studie av räddningskårens företagskultur” kan beställas från Räddningsverket, tel: 054-13 57 10.