Här handlar det om 112 sydkoreanska minuter med pipande och sms-ande telefoner, en katt som bärs fram och tillbaka och vänskapen mellan fem barndomskamrater som nu i 20-årsåldern spretar åt vart och ett sitt eget håll. Tjejernas möte med vuxenlivet faller platt mot en unken verklighet som föga svarar mot drömmar och mål. Självklart diskuteras receptet på framgång; några begåvade snitt av plastkirurgen, slipning av det engelska uttalet. Så är lyckan gjord.

Så är det naturligtvis inte. I vart fall inte i denna rulle.

De unga kvinnorna söker egna vägar ur sina trista kulisser. Frågan och oron för hur livet ska bli går som en ljummen lavaström filmen igenom. Men inte ens den hettar till. Filmen ger inga svar. Å andra sidan finns det inte heller några.