Som manande utropstecken sticker skyltarna upp bland alla huvuden i vårsolen på Södermalmstorg, vid Slussen, i Stockholm.

I stället för torghandel är det talkörer och det myllrar av plakat, folk och banderoller.

Det är lördag den 29 mars 2003 och det lilla torget är fullt. Mellan 2000 och 3000 personer, tror arrangörerna.

Överallt syns röda jackor med ”Vi tar fajten” på ryggen. På skyltarna står saker som ”Att sköta folk i sänger ska ge mera pengar”, ”Omsorgen faller utan oss – höj vår lön”, ”Kvinnor kan – höj vår lön”.

”Min mamma är värd en högre lön”, står det på en ung deltagares mage.

– Bra tjejer, stå på er, säger ett par män som går förbi.

Och Kommunals ordförande Ylva Thörn konstaterar:

– Kampviljan har aldrig varit större än nu. Vi tycker att nu får det vara nog.

– Ständigt får vi höra att vi är för många och att vi kommer försent. Men fast vi är hälften av de anställda får vi bara en tredjedel av lönekakan. Så nu tar vi fajten för vår lön!

Om några timmar är det dags för Ylva Thörn och de andra i förhandlingsdelegationen att begrunda det senaste medlarbudet. Svar ska lämnas på måndag klockan 14 00. Stridsviljan verkar kompakt i publiken. Pengarna, de 5,5 procenten (minst 5,40 kr mer i timmen) ska fram!

Konferenciern Claes Malmberg har inga problem med röststyrkan hos talkörerna som skallar mellan husväggarna : ”Nu tar vi fajten för vår lön, Kommunal står först i kön!”

– Det är så nära en rockkonsert man kan komma. Mina grabbar skulle gillat det här, säger Claes Malmberg, som eldar på entusiasmen med egna repliker som:

– Även de som säger nej till er ligger där i en säng en dag och behöver vård. Men vi lever i ett samhälle som tycker datorer är bättre än människor.

Och medan kommunalaren Lage Malmsten sjunger ”Du är det finaste jag vet” får Slussens flanörer kampanjknappar av Kommunal Stockholm, som under några veckor samlat in 40 000 namn från allmänheten till stöd för kraven på högre lön.
Under beteckningen ”de galna kommunalarna” turas sektionerna om att stå utanför arbetsgivarna på Hornsgatan (ett stenkast från Slussen) och samla in nya underskrifter. Varje fredag överlämnas de till förhandlarna på motsatta sidan och även om ett medlarbud nyss serverats har avdelningen sökt tillstånd att fortsätta under hela april.

Vårdaren Anna-Karin Jonsson, vårdbiträdet Eva Williamsson och personliga assistenten Ulrika Gunnle kommer upp på scenen och berättar hur de har det.

Ja, Jag är j-igt förbannad, erkänner Anna-Karin. På en liten lapp har hon skrivit upp sin lön: Hon tjänar 14.467 kr och 50 öre i månaden efter 6 års erfarenhet. Och Eva, med 25 år i yrket tjänar 16 000. Under dessa år har hennes lön ökat totalt med ungefär 5000 kronor.

Stockholmsavdelningens ordförande Elisabeth Hammarstedt berättar att endast 38 ungdomar i hela Stockholms län sökte vårdutbildning som sitt förstahandsval i år, samtidigt som det skulle behövas 10 000. Ungdomar ser vad föräldrarna tjänar och drar sina egna slutsatser. Elisabeth ger ett exempel:

– Jag känner en medlem som nyss har separerat från sin man. Hon har två tonårsbarn och är 45 år. Men föräldrarna fick gå i borgen för en hyreslägenhet för hennes inkomst räckte inte! Hon grät då för hon kände sig fattig, säger Elisabeth.

– Tjejer, fortsätt att vara förbannade. Fortsätt att kämpa! Lova er själva att ni inte ger upp och är så jävla snälla, ropar Claes Malmberg innan han tackar för sig.

Fotnot: Enligt Svenska Dagbladet, föreslår medlarna i budet från i fredags ett tvåårsavtal med bland annat en höjning av lägstalönerna med 2000 kronor och löneökningar speciellt riktade till vården och omsorgen på 5 procent år ett. För övriga grupper skulle lägsta utrymmet bli 2 procent. För år två skulle kommunalarna få samma löneram som ”andra kommunalt anställda”, dvs cirka 2 procent, skriver Svenska Dagbladet.