Visst är vi duktiga! Har du sett några som är så duktiga på att spela teater någon gång!

Toralf Nilsson är övertygad om att repetitionerna av ”Ha en underbar semester” är det bästa jag har sett. Tillsammans med Bosse Östlin och några till från ensemblen sitter han och tittar på dem som repeterar i väntan på att själv äntra scenen.

Det är drygt två veckor kvar till starten på Glada Hudik teaterns Sverigeturné. Och bara några dagar kvar till nypremiären i hemstaden.

På Folkets Hus i Hudiksvall råder något som brukar betecknas som kreativt kaos. Eftersom det är första dagen med orkestern dras alla sångnummer igenom. Några av skådespelarna som väntar på sin tur dansar sittande på sina stolar med armarna i luften. Scenarbetarna flyttar kulisser. Låten ”Livet är som en sommaräng” tas om igen.

Glada Hudik teatern kommer från stadens dagcenter och består till 75 procent av utvecklingsstörda och 25 procent av normalstörda skådespelare. Teatern ingår i projektet ”Över gränserna” som startades för sex år sedan. Dess syfte är att ge utvecklingsstörda en större chans att utvecklas samtidigt som fördomarna och rädslan minskas i samhället. Hittills har 30 000 besökare sett någon av deras föreställningar.

— Grunden för allt växande är att vara behövd, sedd och tagen i anspråk. Möten är grunden till all integration och teatern möjliggör ett möte och minskar klyftorna mellan utvecklings- och normalstörda, säger Pär Johansson, projektledare för ”Över gränserna”.

Berättelsen om Glada Hudik teatern tar sin början för tio år sedan när Pär började arbeta som habiliteringspersonal på ett dagcenter. Han kände att det var nödvändigt att förnya verksamhetens innehåll för att nå större framsteg. 1996 kom han med idén att börja spela teater tillsammans med de utvecklingsstörda.

Många tyckte att det var en väldigt dålig idé. Det skulle bli pannkaka. Hur skulle de utvecklingsstörda orka? Hur skulle de kunna spela teater?

— När det gäller utvecklingsstörda fastnar man väldigt ofta i vad de inte kan. Det gäller att hitta det varje individ är bra på i stället för att alltid tycka att alla ska göra samma saker, menar Pär Johansson.

Av de 95 utvecklingsstörda som använder dagcenterverksamheten i Hudiksvall är 24 med i teaterprojektet. En dag i deras arbetsvecka är vikt åt teater, medan de andra ägnas åt saker som snickeri, vedklyvning eller tygtryck. På dagcentret tillverkar de också så mycket som möjligt av den scenografi och rekvisita som behövs till föreställningen.

— Att spela teater är mycket roligare än att jobba. Fast det är också ett jobb — bara det att det är en annan sorts jobb. Jag vill fortsätta med teater när jag blir gammal för det är så roligt att träffa nytt folk, säger skådespelaren David Gustavsson.

Grundtesen i teatergruppen är att skådespelarna ska skapa sina egna förutsättningar. Var och en är medskapande i den egna rollen — både när det gäller vilka repliker de ska säga, vad de ska sjunga och hur sången ska låta. Allt för att rollen och framträdandet ska kännas så tryggt som möjligt.

— Om någon ska vara polis diskuterar vi hur det känns. Frågar vad han ska göra och skådespelaren berättar. Sedan försöker vi behålla det till stora delar. Den enkla pedagogiska tanken är att alltid börja på en nivå som är lägre än den de klarar av, så de känner att de kan. Det ska vara enkelt — de ska känna att de är scenens kungar, säger Olle Hillström, musikansvarig i Glada Hudik teatern.

Likadant gör man med musikinslagen. Skådespelaren bestämmer om det ska vara en glad eller ledsen låt.

Olle spelar upp olika taktalternativ att välja mellan och på det viset kommer melodin och senare också texten från den utvecklingsstörde själv. Om någon inte klarar av att hålla någon längre text i minnet kanske låten bara innehåller fem rader. Och tar man om dem några gånger har man en hel sång.

Föreställningen ger också plats till dem som nästan inte har något språk. Bosse Andersson och Åsa Luthström är till exempel med som orienterare utan att ha några direkta repliker. Andra som medlemmar i hemvärnet.

Här är ingen roll finare än någon annan. Det fina är att vara en del i teatergänget.

När orienteringsscenen med Bosse och Åsa har körts igenom och de kommer och sätter sig blir de omklappade och lovprisade av de andra skådespelarna. Strax därefter kommer Bosse fram och visar manussidan där det står ”Bosse och Åsa kommer springande som orienterare”. Han är väldigt stolt.

— Jag är övertygad om att personalen inom pedagogiska yrken måste lägga in saker som de själva tycker är roligt för att kunna smitta med sitt engagemang. Det måste finnas utrymme för egna initiativ. Det är lätt att gömma sig bakom särskilda ”arbetsmetoder” som ofta är hämmande för verksamheten eftersom man inte vågar pröva nya idéer. Jag drivs av att göra det omöjliga — vad kan gå fel? Vi lär oss av alla misstag, säger Pär Johansson.

Att personalen har utvecklats i samma takt som de utvecklingsstörda är alla överens om. Oavsett vem man är så är man duktig på någonting och det tas tillvara i ensemblen. Att sätta människan före handikappet, är en strof som upprepas vem man än talar med.

Alla ser fram emot turnén och de stadsbesök som den innebär. Stockholm ska bli mest spännande enas de om — det är stort och där kan man gå på stan och träffa kändisar. Visby ska också bli spännande eftersom tv-programmet Keno spelas in där. Alla ställen på turnén kommer att bli spännande, kommer de slutligen och förhoppningsfullt fram till.

— Det som är mest jättetoppen med teatern är att vara med i gänget. Det är jättekul att spela teater — det är bland det bästa som finns, menar skådespelaren Lotta Danielsson.