Den underdimensionerade tumvanten med labradorpäls.

– Ja. Den känns så!

De kuvade fingrarna som varsamt smyger uppför min hand, letar efter en fästpunkt för begäret som lyser igenom det ojämna hålet,
kantat av maskor på väg åt olika håll.

– I panik…

Rädd för att vara fel efter att ha gjort fel.

Jag ler åt kylan.

Frosten som stängs ute av friktionen.

Yllet som trots åldern isolerar mina varma känslor.

Någonstans finns en andra vante.

Jag har för längesedan glömt var jag förlagt den.

– Vem som har rätt hatthylla…

Rädd för att ha haft fel efter att ha hamnat fel.

Min väldimensionerade mage har ståpäls.

– Nja.

Tänk att det kan kännas fast handen aldrig funnits!

Jag petar instinktivt bland näshåren.

Söker efter det ohämnade begäret.

Det borde finnas långt därinne i tunneln utan slut.

Rädd för att se hur någon ser.

Jag står på tårna för att komma åt hyllan. Där finns tre volymer uppradade.
Matematiska formler som kan ge svaret på den eviga
gåtan. Någonstans borde det finnas en krystad utväg.

Två dagar senare glömmer jag med kroppen gungande på Mariella. I hörsång med min tinnitus basunerar den enträgna rösten. Den yppar
sin eller min kärlek till livet.

– Där uppifrån till det undermedvetna…

De kommer aldrig att finna varandra.

Den ene är rädd för att ha valt fel vid fel vägskäl.

Den andre för att ha kört för fort.