Kommunalarbetaren besökte Karlshamn, Falun och Gotland för att ta reda på hur det blev sedan de införde individuell lön.

Vi fann tre olika sätt att förhandla. Alla ligger långt från de förhoppningar som uttalades när individuella löner började införas.

Då sades det att individuella löner i slutändan skulle ge mer till alla. Men det har inte blivit många kronor utöver avtalen.

Fortfarande bestämmer kommunerna utifrån dessa avtal hur stor påse med pengar varje förvaltning har att röra sig med. Sedan talar förvaltningarna om för varje verksamhetschef hur stor lönepåse dessa har att fördela på sina arbetsplatser.

Om en anställd får mer måste en annan få mindre. Annars räcker inte pengarna.

Frågan är då vad kriterierna som ska bestämma lönen spelar för roll. Alla kan uppenbarligen inte få fullt betalt för kompetens, ansvar och andra krav som ställs.

De anställdas förmåga att leva upp till ett antal kriterier ska bestämma deras lön. I Karlshamn, Falun och Gotland handlar det om ansvar, kompetens, arbetsresultat /måluppfyllelse, samarbets- och kontaktförmåga samt flexibilitet/förändringsförmåga.

Arbetsgivare och fack bestämmer tillsammans vad som ska bedömas. Personalen känner sällan till dessa kriterier, som ofta är otydligt formulerade. Det kan leda till orättvisa bedömningar.

Enligt idealmodellen ska varje anställd inför varje förhandling ha samtal med sin chef om sin prestation och sina arbetsuppgifter. De ska komma överens om ett antal poäng som blir ett slags betyg i förhållande till kriterierna. Detta blir underlag till lönesättningen.

Men så fungerar det inte i verkligheten. Den största kritiken gäller bristen på lönesamtal. Cheferna är inte intresserade eller anser sig inte ha tid. Många har lönesamtal efter att förhandlingarna har avslutats.

Kommunalarna diskuterar sällan sina löner med arbetskamraterna. Få vet hur stor deras lön är i förhållande till de andras. Det blir därför svårt att hitta ett svar på vad som är en rättvis lön för var och en.

De som förhandlar vet sällan vilka personer som döljer sig bakom namnen på lönelistorna.

I Falun är det en ombudsman från Kommunals avdelning i Borlänge som förhandlar om de kommunanställdas löner. Falusektionens ordförande, vice ordförande samt huvudskyddsombudet i den aktuella förvaltningen finns med som bisittare.

På arbetsgivarsidan sitter kommunens personalchef, förvaltningschef samt verksamhetschefen för arbetsplatsen.

Verksamhetschefen, exempelvis en rektor, presenterar hur han vill fördela pengarna för kommunalarna på hans skolor och förskolor. Utifrån det förslaget börjar förhandlingarna om kommunalarnas löner.

I Gotlands kommun är det sektionen som förhandlar, utan inblandning av avdelningen, med förvaltnings- och verksamhetscheferna. Före förhandlingen har sektionen fått synpunkter från arbetsplatsombuden.

I Karlshamn får arbetsplatsombudet först komma med synpunkter på verksamhetschefens förslag. Därefter tas det upp i en förhandling där sektionsstyrelsen och arbetsplatsombudet deltar mot förvaltningschefen och verksamhetschefen.

De enda av dessa personer som har en rimlig chans att veta vilka anställda de talar om är kommunernas verksamhetschefer samt arbetsplatsombuden i Karlshamn.

Avdelningsombudsmannen Tony Skoog i Dalarna som förhandlar i Falun säger att han litar på sektionsstyrelsen. Och sektionsstyrelsens företrädare säger att det är omöjligt för dem att känna till alla tre tusen medlemmar som ska ha individuell lön.

Alternativet är att flytta förhandlingarna till varje arbetsplats och låta dem skötas av arbetsplatsombuden. Det tror inte Tony på.

— Arbetsplatsombuden har inte den överblick som krävs, säger han. 

Läs mer om individuella löner i papperstidningen