A tt arbeta som hästskötare inom travet handlar om att ha ett stort ansvar. Hos de stora tränarna tränar de och sköter om travhästar värda miljontals kronor.

Många av hästarna ger lika mycket tillbaka i form av premier och vinstpengar. Men de stora pengarna stannar hos travtränare och hästägare.

När Rose-Marie Andersson jobbade hos travtränaren Olle Goop kunde en genomsnittlig arbetsvecka vara 60 timmar lång. När hon var med på tävling kunde den bli ännu längre eftersom hon ofta inte kom hem förrän sent på natten. Hennes normala lön låg kring 8.000 kronor efter skatt.

För drygt tio år sedan undersökte Lantarbetareförbundet (som numera ingår i Kommunal) hur mycket pengar tränarna tjänade in på outbetalda löner. Beloppet stannade på 27 miljoner kronor. Ingen tror att det har blivit mindre idag.

— Pengarna är en sak, men all tid det tar är det värsta. Jag hade inte tid eller ork kvar till något annat. Jag var jämt trött och när jag var ledig sov jag. Alla jobbade mycket, så jag tänkte att det var så det skulle vara. Jag var grön och det var bara att jobba på. Det var först efter ett tag som jag började fundera och ifrågasätta, säger Rose-Marie Andersson.

Hon kallade till ett möte med de andra hästskötarna. De flesta var skeptiska till att kräva det som kollektivavtalet ger dem rätt till, men de kunde enas om att försöka få ut den lördag de arbetade i tidskompensation. Rose-Marie träffade därefter Olle och Annika Goop och framförde förslaget. Deras svar var att det inte gick eftersom hästskötarna inte klarade av att samarbeta.

— Det är ju deras plikt som arbetsgivare att se till att vi kan samarbeta. På frågan om ledig tid efter travtävlingar var svaret att det inte skulle fungera med rutinerna. De började rabbla siffror om hur dyr verksamheten var, men det var ju inte det som det handlade om. Efter det försökte jag inte mer, det kändes för svårt när jag var ensam.

Den här lojalitetskänslan som arbetsgivaren tryckte på är något som facket har svårt att begripa, menar Rose-Marie. De förstår inte den lojalitet som hästskötaren känner gentemot hästarna och tränaren. Förstår inte att man accepterar den verklighet som finns för att hästen ska må bra och för att arbetet ska fungera.

Hon är medveten om att det inte är ett lätt problem att komma tillrätta med. Unga, intresserade hästmänniskor ställer upp på vilka villkor som helst för att få drömjobbet. Tränarna kan välja och vraka och kan lätt välja bort dem som ställer krav.

— Både tränarna och vi vet att det finns massor av folk som står och väntar på att få det här jobbet. Det är inte lätt att ställa krav om man vill kunna gå till jobbet och må bra — om man får vara kvar. Det finns många sätt för tränaren att få en hästskötare att sluta.

Därför anser hon att det är tränarna som fackförbundet måste jobba mot. Det är arbetsgivarna som sitter med makten och som måste ta sitt ansvar.

Det är svårt att få hästskötare att berätta om sina arbetsvillkor. Kommunalarbetaren har varit i kontakt med flera, vilka har haft sämre anställningsförhållanden än Rose-Marie. Ingen av dem vill ställa upp på en intervju eftersom de tror att det skulle leda till att de blev bannlysta inom hästbranschen.

Också Rose-Marie Andersson blev varnad inför intervjun. Kollegerna menade välvilligt att ”då kommer du aldrig att få ett jobb igen”.

— Det är därför det är så tyst. Men det är bättre att jag berättar än att ingen säger något. Många har sagt att Olle kommer att bli besviken, men det här handlar inte om honom som person utan om personalens villkor. Hästskötarna måste gå ihop och någon måste gå i spetsen.

Idag pluggar Rose-Marie Andersson på Komvux. Det är drygt två år sedan hon slutade efter tre år hos Olle Goop, och hon känner sig fortfarande vilsen i funderingarna över vad hon ska syssla med i framtiden. I hela hennes liv har det varit självklart att hon skulle arbeta med hästar.

— Nu är jag öppen för att kämpa, men jag har fått andra värderingar och tycker inte att det är okej att jobba under de villkor som finns. Jag kommer att utbilda mig vidare till något annat. Visst är det en livsstil att jobba som hästskötare, men varför ska man inte kunna kräva att man får ut för det jobb man gör? De i facket måste ju veta att det är så här — varför gör de inget?