Tygla din törst. Varför skall ditt skum falla på mina skär? Läppja ditt kaffe men låt inte grädden rinna nedför hakan. Blås
på din värme, jag tål inte ens ånga. Kom inte närmare…

Jag känner spänningen när skummet virvlar i forsarna. Mitt spö vibrerar i takt med skeddragets rörelser, nästan vindstilla men ändå
känner jag den friska, fuktiga luften som i mångt och mycket påminner mig om tiden i Finland.

Hon kan fisk. I månskenet blir jag nästan ung och låter hennes händer fibbla med mina ädlare delar. Vinet och maten gör mig sömnig.
Hon bäddar varsamt om mig i husvagnen och börjar sedan diska.

Jag är inte längre någon Lonicera periclymenum. Snarare en avart av knubbsälen. Det har hon också insett nu.

– En helt vanlig dödgrävare.