Hon står där som en översteprästinna med sina fallossymboler, slagverken.
Den bomullsvadderade pinnen smeker metallrörens erogena zoner och orgasmen klingar längst med det smutsgula kaklet, sedan vidare in
i tunnlarna.
Torghandlarna tittar medlidsamt på henne, där hon står vid ingången till Skärholmens tunnelbanestation.
– Där står Lennart, som tydligen tappat sin karakteristiskt blommiga luva.
– Kanske även han, i likhet med en kyrkogårdsarbetare från förorten, blivit huvudlöst kär i det exotiska?
Jag låter den uppslagna tidningen dölja min trånande blick för de förbipasserande…
Hon är kär men inte i mig, utan i det ynkliga mässingsröret som ger ifrån sig ett A i vibrato.
Hon kan inte spela orgel, bara slå på metallrör. Jag kan inte förstå henne.
Knäpper ett fotografi på detta underliga, sedan vänder
jag mig bort och styr stegen mot rulltrappornas rytmiska parningsljud…
Min gröna dunjacka växer till en julgran och alla ser den men ingen ser mig.
Då passerar hon med sin skramlande resväska och julgransbelysningen slocknar. Jag gör mig osynlig. Jag vill inte att hon ska veta.
Hennes vidunderligt vackra ögon ser ända till Kina men jag är bara ett moln…
Högt däruppe, sjunker jag så lågt att jag kan se henne sjunga i duschen, och när vinden tilltar, blåser jag iväg som en herrelös
fregatt i stormen…
Fragment av mig faller hårt mot marken och jag står åter i vänthallen i min gröna dunjacka. Alla ser den men ingen ser mig…
Orientexpressen tar mig hem. Stiger upp från underjorden, till ett mångkulturellt Rinkeby.
Stänger in mig i min bunker på arton kvadratmeter.
