Det som först slår mig när jag läser din fråga är att ni vill att någon annan än ni själva ska ordna upp problemet. Självklart har arbetsgivaren ett ansvar, men det har ni också. Som medmänniskor, inte minst.

Jag tror nog att den här medarbetaren inte heller mår så bra. Jag undrar också om det verkligen ”alltid” varit så här, i alla de 25 åren? Vi skapar ofta bilder av varandra, som vi sedan ständigt bekräftar. Har över huvud taget någon ”svarat” på kollegans sätt att vara under de här åren?

Visst är somliga inte lämpliga för arbete inom vården, men det är inte så lätt att uttala sig tvärsäkert om detta enskilda fall. Om gruppen slutar fungera om personen kommer in i den igen, måste ni förstås be arbetsgivaren att gå in och göra något. Att det över huvud taget fått gå så här långt tyder också på att arbetsgivaren brustit i både ledarskap och tydlighet. Se i övrigt min kolumn nedan!