Det var en vanlig regnig torsdagskväll i Norrköping. Helén Wärlander körde treans spårvagn upp till hållplatsen vid Vidablick. Klockan var halv elva och Helén skulle snart få sluta sitt pass och åka hem.

Då händer det. En 20-årig kille i jeans och svart munkjacka går på spårvagnen.

— Jag ska ha dina pengar!

Helén tror inte sina öron.

— Va? Skämtar du?

— Jag ska ha dina pengar! För att göra allvar av hotet tar killen fram en stor kockkniv. Den är nästan 30 centimeter lång och han riktar den mot Heléns mage.

Hon trycker på larmknappen men då kommer en till kille upp i spårvagnen. Han säger att Helén ska ge fan i att trycka på några knappar. Den andra killen riktar kniven närmare Helén så att den bara är några centimeter från hennes mage.

De två får tjänsteplånboken och springer iväg med bytet, över tvåtusen kronor.

Man kunde tro att Helén Wärlanders historia var väldigt ovanlig och att det hon varit med om händer sällan.

Men så är det inte.

Våld och hot om våld mot just buss- och spårvagnsförare ökar kraftigt, det har gått upp med över 50 procent på två år. I snitt utsätts nästan två förare i veckan för något liknande det som hände Helén. Och ofta går det värre, med knytnävsslag och knivhugg som följd.

Trenden gäller inte bara den här yrkesgruppen. Sedan 1993 har hot och våld ökat med 80 procent på hela arbetsmarknaden. Kommunalare i trafiken hör till de mest utsatta grupperna. Dit hör också skötare och personal inom barnomsorgen.

— Det är svårt att säga vad ökningen beror på, säger Robert Westberg på Kommunals trafikenhet. Men det är väldigt oroväckande.

Han tror att ett skäl kan vara indragna turer och förseningar. Det gör att toleransen bland resenärerna minskar och att knytnäven till slut är nära.

Vad gör facket för att hindra utvecklingen?

— Vi tittar på det i branschrådet för bussförare, säger Robert Westberg. Biljetthanteringen är viktig att se över, och att få in mer luft i tjänsterna. Sen är det utbildningsfrågor och kundhantering, så att man inte får konflikter i bussen.

Men en del konflikter går alltså inte att undvika. Sen den där januaridagen när rånarna gick på treans spårvagn och hotade Helén Wärlander med kniv har hon ägnat mer tid än någonsin åt att fylla i blanketter.

— Det är mycket pappersarbete och jag hade aldrig klarat det utan facket, säger Helén. Det är ofta svårbegripligt och det är också jobbigt att hela tiden skriva ner allt.

Heléns lokala fackombud har hjälpt henne med blanketterna och när det blev dags för rättegång var facket på plats. Domarna överklagades och skärptes av hovrätten i Jönköping.

— Två personer från Kommunal åkte ner på egen tid, de fick inte betalt. Det tyckte jag var starkt, säger Helén.

Båda killarna som hotade henne dömdes till fängelse för rån och andra brott de hade begått tidigare. Helén uttrycker sympati för rånarna. Hon säger att de har haft problem sedan barnsben, att socialen har varit en lika självklar del i deras liv som mamma. Ändå tyckte hon inte om när en av dem släpptes ur fängelset.

— Jag blev irriterad över att han kom ut så tidigt.

När de två rånarna sprang iväg med bytet den där torsdagskvällen ringde hon direkt till vagnhallen och till polisen. Sex polisbilar kom, och flera polishundar.

— Det var nästan värre, jag är ju så rädd för schäfrar…

Men sedan när hon skulle gå och lägga sig kom skräcken. Hon kunde inte sova den natten och det tog lång tid innan sömnen helt kom tillbaks. Arbetsgivaren ville sjukskriva henne och hon erbjöds lugnande tabletter. Men Helén ville bara en sak: tillbaka till spårvagnen.

— Om man faller ska man resa sig. Hade jag inte börjat jobba direkt hade jag aldrig satt i gång och kört igen, säger hon.

Så redan dagen efter rånet var hon tillbaka på jobbet. Men hon körde inte ensam, utan med förarstöd, en kollega som körde med. Och hon orkade bara arbeta dagtid, vilket gjorde att hon förlorade mycket OB-pengar. Trots att hon bara körde dag, och trots att hon hade sällskap i spårvagnen två veckor efter rånet, var det inte lätt att komma tillbaka.

— Jag hyperventilerade varje gång jag kom upp till Vidablick, hållplatsen där rånet skedde.

Också utanför jobbet var skräcken hela tiden närvarande. Helén bytte adress och telefonnummer. Och hatade att vara ensam.

Först när de två rånarna låstes in i fängelset kom Heléns sömn sakta tillbaka. Tre gånger gick hon i terapi.

— Jag behövde få höra att jag var normal, att det var okej att vara rädd.

På jobbet har hon och kollegerna haft hjälp av en hot- och våldsgrupp. Den består av två bilar med två frivilliga i varje. Det är vanliga svenssons som ställer upp för spårvagnsförarna och följer med i vagnarna vid lönehelger och när det finns risk för bråk.

— Det är väldigt skönt, det känns tryggt, säger Helén.

En av de frivilliga är stor och bred och har tidigare arbetat som personlig livvakt. Helén kallar honom Besten.

— När han kommer lugnar sig alla, han är bra att ha med sig.

Vilket råd vill du ge till någon som råkar ut för samma sak som du?

— Ta hjälp av andra! Prata med folk runtomkring dig. Vad jag försöker göra är att hitta det som ändå är positivt i livet, det blir mycket lättare då. För det kommer ju faktiskt en bättre dag sen.