Ingemo och Britt-Helene är båda starkt engagerade för gamla och särskilt de dementa. De arbetar inom äldreomsorgen i Täby kommun och föreläser ibland om bemötande av demenssjuka för sina arbetskamrater.

En del av det de kritiserar tror de visserligen kan förekomma. Som att personalen pratar över huvudet på de boende. De har aldrig varit med om att chefen går in och jobbar. När chefen anställer en make som vak när han vägrar gå ifrån sin sjuka hustru får hon beröm:

— Det var finurligt, säger Ingemo.

Det är tre saker Ingemo och Britt-Helene tror att tv-tittarna kommer att reagera annorlunda på än de som jobbar i vården. Dusch en gång i veckan, att pensionärerna inte få gå ut och att de måste lägga sig tidigt.

Att få duscha så sällan ser illa ut, inser Ingemo och Britt-Helene. Men de får lirka med sina pensionärer för att få duscha dem så pass ofta. De är inte smutsiga utan tvättas noga morgon och kväll.

— Gamla har så torr hud, det är viktigare att smörja in dem varje dag, kommenterar Britt-Helene.

— Man tänker inte på att det är kallt för dem i duschen, säger Ingemo när hon ser Olof Thunbergs nakna rygg i duschrummet.

Hon brukar svepa en handduk över de frusna kropparna.

Att ta ut de gamla har de också vurmat för, berättar de. Men de har ändrat sig. Gamla människor är frusna och tycker det är ruggigt att gå ut när det är kallt. De vill vara inne på vintern och gå ut på sommaren.

— Det skulle nästan vara ett övergrepp att tvinga ut dem, säger Ingemo.

Men visst tycker de synd om farbrorn på Solbacken, spelad av Tord Peterson, som så gärna vill ut i skogen.

— De spelar så bra! tycker Ingemo och Britt-Helene samfällt om skådespelarna.

Att känna vad de gamla behöver är viktigast, anser Ingemo och Britt-Helene. Och det är inte säkert att det är att komma ut. Man kan glädja dem med andra saker.

I en scen på Solbacken tittar pensionärerna på ”Allsång på Skansen”. Det programmet har Ingemo spelat in på video och visar om och om igen. Pensionärerna är lika glada varje gång, de har glömt att de redan har sett det.

Man ska inte låta tv:n stå och skvala. Britt-Helene berättar om en kvinna som blev mycket ångestladdad. Det visade sig att hon var judinna och hade råkat se ett tv-program om förintelsen. För att de gamla ska må bra bör personalen helst känna till deras livshistoria.

Tidig läggning är också något som kan få folk att ropa på skandal. Men det behöver inte bero på överbeläggning och dålig kvalitet. Ingemos och Britt-Helenes erfarenhet är att många gamla vill lägga sig tidigt.

— När jag först kom till vården tyckte jag det var hemskt. Men de är ofta väldigt trötta och vill lägga sig vid sex-sju-tiden, säger Ingemo.

Båda följer intensivt med i de två första avsnitten och hade gärna sett fler.

— Carin Mannheimer har fått med mycket som stämmer. En del är överdrivet, men jag kan ta det, säger Britt-Helene.

En av de starkaste scenerna var för dem när Gunilla, spelad av Gunilla Nyroos, under stor vånda lämnade sin dementa mamma på Solbacken. De lever med i Gunillas frustration när hon mer eller mindre tvingar sin mamma, spelad av Margreth Weivers, att flytta från sitt hem.

Vårdbiträdet Camilla i serien bryr sig verkligen om de gamla. Hon ringer till och med hemifrån och ber nattpersonalen se till en gamling som hon är orolig för.

— Det har jag också gjort, säger Ingemo.

Camillas kollega, Lisbeth, jobbar halvtid och ställer ogärna upp extra. Hon behöver inte, hon har en man som tjänar bra.

— Det där kan reta ihjäl en när man är ensamstående, säger Ingemo.

Allmänheten blir nog rörd när Camilla låter sig tröstas av dementa Asta, tror Britt-Helene. Men hon tycker inte att man som personal får tappa behärskningen och börja gråta.

Solbacken har orealistiskt lite personal, tycker Ingemo och Britt-Helene. Å andra sidan är de gamla orealistiskt friska. Men detta är ett drama och inte en dokumentär så det kan de överse med.

Ingemo reagerar på att dementa och ickedementa bor tillsammans på Solbacken. Det är inte bra, anser hon. De ickedementa är inte alltid så förstående.

På Solbacken avd E finns en engagerad kärna i personalen, det känner de igen. En sak de reagerar på är hur illa seriens vikarier blir bemötta av den fasta personalen.

— Blir man avsnäst första dagen är det inte troligt att man kommer tillbaka, säger Ingemo.

Hon har arbetat inom flera områden i vården, i olika kommuner, privat och kommunalt. Att hon fastnade för just äldrevården beror delvis på att hon blev väl bemött när hon vikarierade.

Vikarien Kristin äcklas när hon ska byta blöjor på gamla och mata dem. Det gäller att komma över den här tröskeln och känna att man trivs med att hjälpa människor som är så här utsatta, säger Ingemo.

— Det största problemet i vården är inte kvantiteten på personal utan kvaliteten. Yrket har så dålig status. Ingen säger ”när jag blir stor ska jag jobba i äldrevården”, säger Britt-Helene.

Att vara ung och oerfaren behöver inte vara en nackdel, tycker Ingemo. Det viktiga är att ha det rätta seendet, utbildning kan man skaffa sig sen.

— Killen på filmen vill lära sig. Men vem ska lära upp honom, undrar hon.

Både Ingemo och Britt-Marie gillar vikarien Jonathan som ifrågasätter rutinerna på Solbacken och vill pröva andra grepp.

— Som gammal personal måste vi vara öppna för nya idéer som unga friska kommer in med, säger Ingemo.

— Det behövs inga stenhårda regler. De gamla ska ses som de människor de är, säger Britt- Helene.

— Att sätta sig ner i fem minuter och lugna en gammal människa spar tid. Mat och städning springer inte iväg, kommenterar Ingemo när personalen på avd E säger ”sen kanske, nu har jag inte tid”.

Gamla sjukhusrutiner hänger med i äldrevården, reflekterar de båda vårdbiträdena. Man kan låta en pensionär sova en timme extra på morgonen utan att störa med blöjbyte. Idag finns det blöjor som täcker. Nattpersonalen byter för dagpersonalens skull och tvärtom när man i stället kan vänta lite för de gamlas skull.

— Det finns ett uttryck ”att gå in i de gamlas skor”. Det ska man göra som en bra vårdare, säger Ingemo.

Helt fel tycker hon när nattpersonalen får bannor för att de har gett de gamla vatten under natten.

— De ska ha vatten!

De tar upp en aspekt av vikarieproblemet som de märkt att man inte får prata om. Vikarier hämtas numera oftast från bemanningsföretag. Många är outbildade och talar dålig svenska. Felmedicinering och missuppfattningar är vanligt och de boende blir lidande. En del gamla är heller inte vana vid mörkhyade människor, för den skull behöver de inte vara rasister.

— En gammal dam sa: ”snälla, ta mig hem. Jag vill inte vara i Afrika”, berättar Ingemo.

Hon har lärt sig att se vilka som passar att arbeta med gamla.

— När personer inte funkar måste man säga ifrån. Vem ska prata för en dement tant om inte vi gör det? säger Ingemo.

— Hur slutkörd man än är får man inte kränka en gammal människa som skedde i Gislaved, säger Britt-Helene.

— Då får man hellre ställa sig och skrika i tvättstugan, lägger Ingemo till.

På Solbacken säger en besökande anhörig otåligt till sin mamma ”pappa är död” när mamman tror att han ska komma och rätta till allting. En grundregel när det gäller att bemöta dementa är att hålla med dem och följa dem in i deras nu, säger Ingemo. För den dementa är dödsbudet lika nytt varje gång och hon känner samma smärta.

— Vi har nog dömt många anhöriga. Men vi vet ju inte vad som har hänt i deras liv. De kan ha haft en jättedålig relation.