I centrum på Solbacken, som börjar visas den 3 mars, står tio pensionärer spelade av några av våra främsta skådespelare. Vi får se Olof Thunberg lyftas över i toalettstolen, Margreth Weivers irra omkring utan att hitta hem och Meta Welander forsa fram med sin rullator. Här finns konflikter, förälskelser, sorg och död som i vilken tv-serie som helst. De gamla på Solbacken är friskare än vad som är vanligt på äldreboenden idag. Men Carin Mannheimer tror att det hade kunnat bli lite FÖR absurt med enbart dementa.

Serien spelades in under två månader på en tom avdelning på Lackabäckshemmet i Göteborg. Rummen möblerades upp och skådespelarna bytte om och sov middag i sina egna rum. I våningen ovanför fanns personal man kunde fråga om liftar och annat.

— Jag trodde att skådespelarna skulle bli deprimerade, men de tyckte det var så roligt. Det är klart de blev tvungna att lägga på lite grann. Men det är någonting som händer när man sätter händerna på en rollator och sätter ut rumpan, säger Carin Mannheimer.

Hon ville visa upp de gamla som subjekt:

— Gamla människor i reportage och nyheter är alltid ett problem: hur ska vi klara av dem, hur ska vi vårda dem? Här blir de människor på ett annat sätt. Det är nog första gången man har fått se det.

Vi får också leva oss in i personalens och de anhörigas värld. Vårdbiträdet Camilla som jobbar över medan dottern väntar på förskolan. Vikarien Jonathan som blir mer och mer engagerad. Lisbeth som vägrar att jobba mer än halvtid.

Bland de anhöriga finns Gunilla som mer eller mindre tvingar in sin mamma på Solbacken. Och Olle vars fru dör och som inte får något stöd av sina styvdöttrar.

— Jag tycker det är fantastiskt i denna tid av ungdomskult, att man faktiskt har satsat ett antal miljoner på att visa gamla människor i fem timmar i Sveriges Television på bästa sändningstid, säger Carin Mannheimer.

När vi träffas i tv-huset i Göteborg är hon upplivad efter att ha visat några avsnitt för en provpublik. Vårdpersonalen tackade för den här skildringen, de äldre tyckte den var sorglig.

— Hur bra vården än blir, så återstår det faktum att det inte är roligt att bli gammal. Det är svårt att lämna sitt hem och leva i ett kollektiv med andra som man själv inte har valt.

Carin Mannheimer är frilansande pensionär. Man skulle kunna tro att Solbacken är ett sätt för henne att bearbeta sin egen kommande ålderdom. Men så är det inte.

Idén fick hon redan 1976 när hon gjorde tv-serien ”Lära för livet” som handlade om skolan. Hon tyckte att äldrevården på sätt och vis liknar skolan. De äldre motsvaras av eleverna, vårdpersonalen av lärarna och de anhöriga av föräldrarna. Den självklara rubriken var ”Lära för döden”.

— Men jag fick inget gehör då. Usch så hemskt, var reaktionen. Men så kom chefen på drama här i Göteborg och sa: ”är det inte dags nu Carin”. ”Jo, det är det”, sa jag.

Det var två år sedan. Innan hon började skriva läste hon massor av böcker och tidningsklipp om åldrande och äldrevård. Och hon gick ut på äldreboenden och tittade, lyssnade och pratade med äldre och personal.

Hon tycker att hon kunde lukta sig till om det var ett bra eller dåligt boende. På bra ställen luktade det bonvax. Fast när hon sade det till personalen fick hon höra: ”då skulle du ha varit här igår, då hade vi en hjärtinfarkt och en maginfluensa”.

— Det måste ju få lukta kiss och bajs
ibland men inte hela dan, säger hon.

Något som överraskade henne i äldrevården var att där var så rofyllt och tyst. På de flesta ställen kände hon goda vibrationer, men det var ändå skönt att komma ut på trappan efteråt.

Vårdjobbet är ett konstigt jobb på flera sätt, menar Carin Mannheimer.

— Att vara så nära och kanske inte tycka om den människan, det kan inte vara lätt. Det kan vara en besvärlig människa, en som luktar illa. Man måste komma över alla de här känslorna.

— När man vårdar ett litet barn händer det hela tiden saker som gör vårdandet roligt, man ser resultat. Men att vårda gamla är ju att vårda människor som står under avveckling. Man behöver enormt mycket stöd för att klara av det.

— Det andra som gör det här yrket så speciellt, det är att det är ett livsuppehållande yrke. Det kan aldrig gå med vinst. Det är det gamla oavlönade, vårdarbetet i hemmet som nu är ute i offentligheten.

— Det är ett arbete som pågår och pågår och aldrig blir färdigt. Inte minst vi kvinnor har hjälpt till att undervärdera det, sagt att jag skulle aldrig vilja vara hemma, det där gör man väl med vänster hand när man kommer hem från ett riktigt yrkesarbete.

Carin Mannheimer vågar sig inte på att föreslå hur äldrevården ska organiseras, hon är för okunnig, säger hon. Men hon tror att ledarskapet betyder väldigt mycket. Och hon har sett att personalen har väldigt konstiga scheman och att verksamheten hårdstyrs av ekonomin.

Arbetsgivare och politiker och alla i samhället måste inse att de som arbetar med gamla måste ha en rejäl lön, anser Carin Mannheimer.

För vilka har vi annars tänkt ska ta de här jobben i framtiden?

— Det är hela tiden det här, att ok, vårdbiträde kan man väl vara en stund när man inte har något annat för sig. Men att ha det permanent, då måste det vara nåt fel nånstans. I synnerhet om man är kille.

Camilla tycker inte vikarien Jonathan är riktigt klok när han bestämmer sig för att söka en ledig tjänst på Solbacken. Sådana fördomar mot män i vården har Carin Mannheimer också stött på.

— När det gäller invandrarkillar förstår man det bättre, de är glada över att överhuvudtaget få ett jobb: men om det är en svensk karl så kommer det: ”jag tror han är bög!”

En viktig fråga är hur engagerad man kan kräva att personalen är. Vårdbiträdet Lisbeth håller på sin rast, Camilla får dåligt samvete när en anhörig kommer och klagar på att hennes dementa mamma sitter sysslolös. Jonathan fräser av en gamling en dag när han är helt ensam på avdelningen och är ångerfull efteråt.

Det är klart att man ska vara snäll. Men det är ett oerhört krav att ställa på personalen att de inte bara ska ta hand om alla praktiska göromål, de ska vara änglalikt goda också, anser Carin Mannheimer.

— OK om de hade haft en sån där Ericssonlön, då hade man kunnat kräva det. Nånstans måste man få tappa tålamodet, tycker jag. De är ju inte mer än människor.

Hon är stolt över att den enhetschef som såg förhandsvisningen ville använda avsnittet med Jonathan i utbildningen.

Carin Mannheimer hoppas att det blir debatt om de frågor hon tar upp i Solbacken. Vill vi ha det så här, vi som är vana att sköta oss själva? Kommer vi att finna oss i det och vilka blir alternativen om vi inte gör det?

Hon känner en vårdchef som tycker att man daltar för mycket med de gamla, spänner fast dem och låser in dem och behandlar dem som småbarn. Och hon har hört talas om ett ställe där de dementa får hjälpa till i hushållet och gå ut och in som de vill. Utanför huset går en å och ibland får föreståndarinnan frågan och hon inte är orolig för att någon ska trilla i. Då hade hon sagt: ”ja, då gör de det. De är 90 år och dementa och det är inte det mest tragiska som kommer att hända i deras liv”.

— Men sånt får man inte säga högt, då kan man bli stämd.

Hon tror inte man kan räkna med de anhöriga i framtiden. Barnen bor ofta på andra orter än föräldrarna. Och med dagens styvfamiljer, vilken pappa ska man ta hand om? Den biologiska som mamma skilde sig från när man var fem, eller den som var ens styvpappa i tio år eller Gustav som hon är gift med nu och som håller på att bli dement? Men har inte han ett barn nånstans?

— Det här kommer att bli ett jätteproblem. Någon kommer och säger att ”detta är din pappa. ”Men jag skiter väl i gubbjäveln, jag har inte sett honom sen jag var 18, varför ska jag ta hand om honom nu?”

Hon vet de som säger att de ska lösa sitt eget vårdproblem med att ta livet av sig när de blir gamla och sjuka.

— Men hur vet man att det är dags? Man kan ju tänka sig att glädjeämnena blir färre men ändå finns kvar. Jag tror att man hela tiden skjuter på det beslutet.

Carin Mannheimer bubblar av historier som hon hört, läst eller varit med om. På ett äldreboende fick hon följa med och väcka de gamla.

— Efteråt var det en gammal dam som sade: ”jag vet inte om jag håller på att bli dålig eller så. Men jag har haft en så egendomlig dröm. Jag drömde att den där Carin Mannheimer på tv var inne och väckte mig i morse.”

Två äldre damer på förhandsvisningen tyckte det var så hemskt med mannen som skriker ”hjälp” hela tiden. Carin Mannheimer minns när hon hälsade på sin far på långvården. Där fanns det en kvinna som gjorde det.

— Ingen hjälpte henne och jag tänkte: vad är det för gräslig personal. Men här finns det en god människa. Jag frågade ”Vad vill tant ha hjälp med?” ”Sitta där”, sade hon.

Genast när hon fått hjälp ville hon sitta någon annanstans.

— Till slut, höll jag på att säga ”håll tyst gumjävel, du kan sitta där du sitter”. Personalen hade väl hört det i ett år och visste att det var absolut ingen idé att göra någonting för henne.

Fast ibland kan man kanske göra någonting. På ett hem där hennes son jobbade var det en farbror som gick och sa: ”jävla sossarna” hela dagarna. Sonen fick tyst på honom när han berättade att borgarna just hade vunnit valet.

Sitt eget åldrande skjuter hon ifrån sig. Det tror hon de flesta gör. Hennes barn vill att hon ska flytta från sin villa men det är för tidigt, tycker hon.

— Bli gammal är väl underbart så länge man får ha sina själsförmögenheter och kroppsförmögenheter i behåll. Allt det andra, förlusterna som åldrandet innebär, det är ju väldigt svårt att se fram emot dem.

Att hon är en stark, synlig, aktiv kvinna vid 68 fyllda tackar hon sina goda gener för.

— En av anledningarna till att jag får hålla på är att jag gör mina produktioner effektivt. Jag är ingen demonregissör, vi är ett gott kollektiv som arbetar ihop. Det är mitt lilla bidrag till att göra världen bättre.

Nästa projekt hoppas hon blir en fortsättning på Solbacken. Men hon har också andra idéer. Växelbruket, att undersöka verkligheten, isolera sig och skriva och sen vara arbetsledare för en ensemble, håller henne på alerten, säger hon. Och däremellan latar hon sig.

— Det är klart att man inte vill sluta då. Att vara uppbjuden, som jag kallar det. Att känna att de vill bli av med en tror jag skapar mer bitterhet än kärlekssorg. Då tar jag hellre en karl som överger mig. 

Fotnot: Fem entimmesavsnitt av Carin Mannheimers tv-serie ”Solbacken,avd E”, visas i SVT1 klockan 20.00 på måndagar med start den 3 mars.