Det handlade om allt från bh-bränning till krav på kvinnojourer och ändring av abortlagarna. Kampen gav resultat och utställningen Kärlek, Makt & Systerskap turnerar just nu landet runt och berättar om tre årtionden av strider för lika rättigheter och emot förtryck.

Idag står nya, unga kvinnor på barrikaden. De lär sig skrika Neej! i självförsvarsgrupper, de arbetar i kvinnojourer och provar att höja rösten i de könskrig som pågår ute i skolkorridorerna. Numera är tjejerna arga redan på högstadiet, skriver Kristina Hultman i Ordfront (1-2003). Situationen påminner om början av 70-talet och Grupp 8:s glansdagar, menar hon.

Är cirkeln sluten? Ser vi en ny våg av kvinnokamp? Både ja och nej. I SVT:s Aktuellt den 11 februari berättade ett antal kvinnliga riksdagsledamöter om hur de klassiska, manliga härskarteknikerna i grupper och utskott fått även de tuffaste, exempelvis folkpartiets unga, duktiga Birgitta Ohlsson att tystna. ”Jag har en massa bra idéer, men det känns meningslöst att ta upp dem” konstaterade hon och såg ledsen ut. Den uppgivna tonen efter bara några månader i riksdagen skakade om mycket mer än vad berättigad ilska hade gjort. Talmannen Björn von Sydows löfte att ”ta itu” med saken ekade lite ihåligt.

Och fortfarande är arbetsmarknaden starkt könsuppdelad. Kvinnor saknas i toppen i såväl fackförbund som företag.
I politiken ägnar de sig åt traditionella kvinnofrågor, medan karlarna sysslar med skatt, försvar och finans.

Lön sätts efter kön, trots allt tal om jämställdhet. Kvinnor arbetar dubbelt så mycket hemma som männen, och kvinnor utnyttjas i mediereklam och porrindustri. Våld mot kvinnor i olika former är ett lika stort samhällsproblem som alltid.

Så visst behövs feminismen som samhällsförändrande kraft, i dag lika mycket som för 30, 50 eller 100 år sedan. Feminismen handlar om att säga ifrån, i olika stadier av sitt liv, säger forskaren Lena Gemzöe i en intervju i nya numret av Kommunalarbetaren. I hennes samhällsdröm går omsorgen och omvårdnaden av människor före produktion och vinstkrav. Hon tycker att Göran Persson måste sätta den offentliga sektorn högst upp på dagordningen om han är feminist ”på riktigt”, vilket är nog så sant.

Och hon framhåller något mycket viktigt: Vi får inte glömma att bakom varje förbättring för kvinnor finns det modiga systrar i historien som förde kampen. Utan de tidiga kvinnosakskvinnorna hade vi varken haft rösträtt eller någon lag om jämställdhet. Varje tid har sin strid. Att vara solidarisk med andra kvinnor är en viktig feministisk handling. Och ett samhälle där omsorgen om andra sätts högst frigör både kvinnor och män.