Ser Ni honom, stressade män och kvinnor

som passerar den ensamme mannen som

sitter där ensam i parken,

bredvid sin nötta gamla käpp

som har blivit hans eviga följeslagare.

Han sitter där, i sin gamla slitna rock,

kepsen som döljer hans silvervita hår

glasögonen som är smutsiga

och man ser knappt

hans ögon som blickar rakt ut i intet.

Ser Ni honom, han som sitter där så stilla

ansiktet så rynkigt

och ögonen så matta`?

Vem ser honom, när han reser sig trött

på vingliga darriga ben

händerna som vitnar av ansträngning

där han håller i sin käpp för att inte falla ihop.?

För hans ben,

orkar inte längre ensamma,

bära tyngden av den smala taniga kroppen.

Rocken är gammal och grå

byxorna skrynkliga och utnöta

fulla med fläckar av urin

för han kan inte längre hålla tätt.

En gammal man är han

med sin historia och levnadsrikedom

En man som sakta

håller på att slockna

efter ett liv så långt

och ett avslut så ensamt.

Ser Ni honom, stressade män och kvinnor

när ni går fort förbi

Utan att se

hur Ni själva kanske kommer att bli

när er tid är kommen?

Kanske är det just därför

ni inte vill se

ålderdomens ansikte

öga mot öga.

ur diktsamlingen

”Hellre en enkel bergskristall,

än en slipad diamant”