Det står en röd skåpbil på trottoaren. Majka Duczko går långsamt runt den, går iväg till de närmaste butikerna och kikar efter föraren. Egentligen får hon skriva ut böter direkt; att stå på trottoaren är bland Det Mest Förbjudna. Men det viktigaste är inte böterna, det är att bilen kommer bort.

Vintermörkret pressar mot hustaken, gatlyktor och butiksljus hindrar det från att sjunka ner till marken. Bussar kommer och går på Vaksalagatan. Folk på väg hem från jobbet tittar, mumlar om lapplisor och lappar. Själv störs jag av alla blickar. Men Majka har varit parkeringsvakt i två år, och märker det inte längre.

Jag följer med Majka på hennes arbete i Uppsala, och upptäcker att jag är van att gå på ett helt annat sätt: Med raska steg och blicken mot målet. Majka har visserligen ett mål: Auktionskammaren, där det brukar vara parkeringskaos. Men att komma dit är inte viktigast, lika viktigt är allt hon ser och alla frågor hon kan besvara på vägen dit. Därför går hon så lugnt.

Hon har ett fantastiskt leende. För det mesta ser hon allvarlig ut. Men varje gång jag frågar något kommer det: Ett leende som verkar säga ”vad roligt att få svara på just den frågan”.

Med det leendet inleder hon berättelsen om sitt liv.

Majka växte upp i Polen, på ett centrum för blinda barn. Det låg mitt i skogen. Familjen hade blivit hemlös i kriget, och nunnorna som förestod centret lät dem bo i undervåningen till en villa där.

De var så fattiga att Majka ibland gick med tidningspapper i skorna för att det inte fanns pengar till strumpor.

Då förstod hon inte varför. Nu vet hon att de var fattiga för att hennes föräldrar inte var med i kommunistpartiet. Och det gör henne stolt. ”Idag är jag stolt att mina förfäder så många gånger protesterat mot förtryck och förlorat allt”, säger hon.

Men hemmet var rikt på andra sätt. Mamman var författare och översättare, och umgicks med författare från andra länder. Alla syskonen kunde både franska och polska. Pappa civilingenjören var engagerad i utbildningsfrågor för blinda barn och vuxna.

Majka studerade konst och konstkonservering i Warszawa, och konsthistoria i Paris. 1976 fick hon jobb som konservator på ett av världens mest kända museer, Louvren i Paris. På väg dit skulle hon bara lämna några saker till en polsk flykting som bodde i Sverige. Där träffade hon en man, och blev kvar.

— Jag blev förälskad i Sverige vid första ögonkastet. Det var inte svårt att lämna karriären och jobbet i Paris, säger Majka.

Det var atmosfären mellan människorna hon fastnade för. En respekt för medmänniskan och en vana att lyssna på varandra. Och så var det den fantastiska naturen. Det kändes som att komma hem till sitt ursprung.

Det ringer i Majkas mobil. Kristina, en annan parkeringsvakt, vill ha hennes stöd. En förare har varit otrevlig. Majka går dit, men föraren är inte kvar, han har än en gång lämnat sin felparkerade bil.

Otrevliga saker händer då och då, folk skäller och är aggressiva.

En gång försökte en man köra på Majka. Han kom springande precis när hon hade satt fast böteslappen, kastade sig in i bilen och körde rakt emot henne. Hon kastade sig undan, men fick en knuff mot knävecket. Det var när hon precis hade börjat som parkeringsvakt, och det var nära att hon slutade. Hjälp från chefen och kollegorna, och gråtstunder hos vänner och släktingar, fick henne att fortsätta trots allt.

Ändå säger hon att det värsta som hänt henne som parkeringsvakt var en farbror som blev så förtvivlad att Majka var rädd att han skulle dö på fläcken. Han var inte förtvivlad över att behöva lägga ut pengar, utan för att han hade begått ett fel.

Kärleken till Sverige har Majka kvar, men kärleken till maken tog slut efter några år.

Deras två barn fick bo kvar i lägenheten, och Majka och hennes exmake turades om att bo med barnen. Övrig tid bodde de i skift i en gemensam övernattningslägenhet. Hon rekommenderar varmt andra skilda att göra likadant. Visst var det svårt ibland att dela lägenhet med sin före detta. Men båda var vuxna nog att klara av det, säger Majka.

Men tiden efter skilsmässan blev ändå svår, Majka mådde mycket dåligt och insåg att hon behövde hjälp. Hon fann hjälpen i sitt gamla land, Polen. Hon gjorde flera långa resor dit för att gå i psykoterapi.

När hon mådde bra igen beslöt hon sig för att själv bli psykoterapeut. Hon behövde ett nytt yrke, för hon tålde inte längre de lösningsmedel hon använde som konservator. Men mest för att ”få betala tillbaka”, som hon säger. Hjälpa andra människor som mår dåligt.

Efter några års arbete som terapeut gjorde hon ett mellanspel som konstnär: Hon blev inbjuden att göra en stor plafondmålning i ett lyxigt hus i Dallas i USA. Och när hon kom hem igen var det svårt att få arbete som terapeut.

Det fick bli parkeringsvakt i stället. Och hon är nöjd med sitt val.

— För mig är det en meningsfull uppgift. Det är ett fast jobb och det är självständigt. Och jag får träffa en massa intressanta människor. Särskilt på sommaren. Uppsala är ju en turiststad och jag kan hjälpa både på franska och engelska.

Hon ser sig som en värdinna med uppgift att hjälpa folk till rätta i staden. Att bidra till en bättre stadsmiljö. Miljöengagemang har hon på fritiden också, sopsorterar, är vegetarian och tar inte bilen i onödan.

Jag frågar om hon inte saknar konsten. Det var ju det område hon valde när hon var ung.

— Nej, svarar hon. Med tiden blev det viktigare att uttrycka sig i sång och rörelse.

— Men jag älskar att måla kopior av gamla mästares tavlor. Då har jag hundra procent koncentration på hur en annan människa tänkte och kände när hon målade originalet.

Klockan är fem, det är dags att byta uniformen mot vanliga kläder, tjänstecykeln mot privatcykeln. Nu börjar fritiden.

Majkas barn är vuxna och har flyttat hemifrån. Majka har ännu inte riktigt vant sig vid att bara ha sig själv att ta hand om. Glatt och lite förundrat konstaterar hon att hon skulle kunna kliva upp mitt i natten och gå ut, om hon ville. Utan att ens säga till någon.

Flera gånger i veckan dansar hon. Helst afrokubanskt och argentinsk tango. Hon älskar att röra på sig, och så fort det finns snö åker hon skidor. Hon kan spänna på sig skidorna direkt vid porten.

— Jag var äldre förr. Kände mig mer sliten då, säger hon, och jag tror henne, för hon utstrålar varm glädje, lugn och balans.

Varje dag före jobbet mediterar hon.

— Terapi och meditation är viktigast för min väg till frihet. Meditationen hjälper mig att hitta tillbaka till fokus, att se vad som är viktigt.

Vad är det som är viktigast då?

— Sanningen, säger Majka.

Och ler.