Rätt svar är x: Hon vill avsluta samtalet.

Om du är född i ett annat land och inte har bott så länge i Sverige är frågan kanske svår.

Även om du är född i Sverige kanske du inte kunde svaret. Men det är mycket troligt att du i den situationen skulle ha gjort rätt utan att tänka på det. Du skulle ha uppfattat att hon hade bråttom, och själv börjat avsluta samtalet.

Språket är väl det mest uppenbara hindret för umgänget mellan svenskar och folk som kommer nya till Sverige. Men det finns många andra hinder som inte är lika uppenbara: Kroppsspråk, seder, vad man får säga och hur högt man får säga det, hur man tar kontakt, klär sig och mycket mer.

I boken ”Den svenska koden” finns en mängd exempel på sådana hinder. Boken är skriven för invandrare som vill lära sig hur man umgås med svenskar. Men den är också rolig och intressant läsning för svenskar. Mycket som man tror är självklart och borde förstås av alla i hela världen, är i själva verket typiskt svenskt, och inte alls så lätt för andra att förstå.

Boken är medvetet generaliserande, orden ”invandrare” och ”svensk” används utan att definieras. Författarna påpekar att de beskriver sina personliga erfarenheter, och att andra säkert kan uppleva saken annorlunda.

Det var Silvia Nilson-Puccio som kom med idén till boken. Hon använder både sina egna erfarenheter som invandrare från Italien, och exempel som hon fått från sina elever när hon undervisat i svenska för invandrare.

Ofta är det första hindret det stora avståndet mellan människor i Sverige. Svenskar står ganska långt ifrån varandra när de samtalar. I många länder står man mycket närmare. Om en italienska ställer sig så nära en svensk som hon är van vid hemifrån, kan svensken känna att det är för nära. Svensken känner sig obekväm och tar ett steg tillbaka. Invandraren känner sig avvisad, kanske tror hon att svensken tar ett steg tillbaka för att han inte tycker om invandrare.

Om man gång på gång känner sig avvisad, blir det lätt så att man bygger upp en känslomässig mur mellan sig och invånarna i det nya landet.

För Silvia Nilson-Puccio var det framförallt tystnaden som var svår i början:

— Första året i Sverige mådde jag inte bra. Jag hade inget språk, inga grannar jag kunde umgås med, min man jobbade hela dagarna, säger hon.

— Men jag har inte byggt den där muren. Jag har i stället velat ta reda på varför svenskarna är avståndstagande.

Uli Bruno från Tyskland är medförfattare till boken. Hon upplevde också svenskar som avståndstagande i början. Hon märkte bland annat att svenskar sällan erbjöd sin hjälp, och trodde därför att svenskar inte brydde sig om andra. Nu har hon insett att det i stället beror på att svenskar förutsätter att andra människor klarar sig själva.

— Jag uppskattar hela människosynen i Sverige. Det finns en djupt sittande respekt för andra människor, säger Uli Bruno.

Den tredje författaren till boken heter Marie Bengts, född och uppvuxen i Sverige. Hon har funderat på varför svenskar inte talar med varandra i hissar, i köer och på bussen. Utomlands har hon sett hur svenskar förändras och får lättare att tala med varandra. Marie Bengts tror att många skulle vilja tala mer med främlingar även hemma i Sverige. Men någonting tar emot, och det är något som sitter djupt.

Det finns ett långt kapitel i boken om Jantelagen, den som kort kan sammanfattas i meningen ”Du ska inte tro att du är något”. Det står att det är viktigt för svenskar att inte framhäva sig själva för mycket, att inte klä sig för extravagant, att det uppfattas som skryt att säga att man är bra på något.

Jag ställer frågan om det inte har förändrats. De som är unga idag får lära sig att man måste märkas och berätta hur bra man är för att komma någonstans i livet.

Marie Bengts håller med om att det håller på att förändras, men långsamt, och framförallt i storstäderna. Uli Bruno berättar att det tar tre generationer att förändra en ”kod”. Den kod vi lever efter idag är från början av 1900-talet, från ett helt annat samhälle än dagens.

I boken framskymtar en stor kärlek till Sverige. Både Silvia Nilsson-Puccio och Uli Bruno tycker mycket om svenskarna. De vill gärna ge andra invandrare chansen att förstå, och därmed uppskatta, sina nya landsmän.