En satånal på min fingerspets äter sig fram mot den morot som min
vigselring representerar för denna miniatyrdjävul ur mitt
förflutna.
Krossar dess svans mellan mina handflator men känner dess iver att övervinna smärtan för att tillfoga mig detsamma.
En satånal vet.
En satånal på väg mot äran av att ha förtärt ännu ett äktenskap som farit forsränning i laxarnas hemman.
Ringa är den benstump som viljelöst vevar luft i dess bakvatten.
Ringa är den människa som mot alla odds kämpar.
Ringa är livet
i jämförelse med gemenskap. Vem vill överhuvudtaget tänka tanken på etthundra år av ensamhet?
En satånal leder mig till den skäggige mannen i förtid.
Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte heller vara en av hundratals. jag
vill inte bli en av stenarna på dödgrävar-Mikas arbetsplats.
