Sluta le, kvinnor!
KOLUMNEN: Kvinnor som ska tala inför andra gör ofta samma misstag: Vi söker för mycket ögonkontakt, gör för många gester -- och ler för ofta. Sänk rösten, vifta mindre med händerna och sluta le!
De kärva råden fick vi på en ledarskapskurs för kvinnor för några år sedan. Det har väl gått lite si och så med efterlevnaden. Men visst har alla kvinnor som begärt ordet (utom möjligen Silvia) säkert någon gång gjort samma upptäckt: Är det många män i församlingen är det svårt att få uppmärksamhet. Och det förslag man framfört blir inte taget på allvar förrän en man begärt ordet och sagt samma sak, oftast snårigare uttryckt…
Detta fenomen kände skådespelaren Ann Petrén in på bara kroppen, under arbetet med pjäsen ”Det allra viktigaste”, som spelas på Unga Klara i Stockholm. Hon har sex roller, alla är män, fast en av dem är en spågumma, spelad av en man. Det handlar om överskridande av könsroller, som teatern hållit på med sedan antikens dagar. (Fast då var det alltid män som hade alla rollerna.) Ann berättar i Dagens Nyheter (den 12 januari 2003) att det inte var lätt att ta plats i mansrollen, ens för en kaxig skådespelare som hon. Och hon gjorde en intressant upptäckt: En man kan vara helt säker på att få prata till punkt oavsett vad han säger. Han kan kosta på sig att plötsligt tänka på något annat, byta ämne och skratta till. Ingen avbryter.
— Jag har inte uppfattat mig som en som står leende vid sidan om, säger hon men konstaterar att det var svårt och ovant att inte behöva söka bekräftelse, inte nicka eller le.
Slutsats: Tjejer som vill bli tagna på allvar måste hushålla med sina leenden medan killar kan göra som de vill. Kroppsspråket är viktigt för ett lyckat framträdande. Men könet är än så länge viktigare.
