— Tommy, när börjar ni?

 Lilian Grönberg ropar ut orden på ett vänligt men bestämt sätt från köket, där pepparkakorna färdigbakades igår.

 — Ungdomarna har rätt att vara någonstans på sin fritid, säger Eva Palm, fritidsföreståndare i Hägersten, sydväst om Stockholms innerstad.

Här ligger Mälarhöjden, som brukar räknas till stadens ”fina” förorter. Men inte heller här har man kunnat stå emot besparingsivern.

1981 satsade Stockholmspolitikerna 220 miljoner kronor på öppen ungdomsverksamhet, 1990 var siffran nere på 127 miljoner och 2002 lade politikerna 78 miljoner kronor på de unga. Det visar en färsk rapport som Stockholms stads idrottsförvaltning gjort tillsammans med Socialhögskolan.

Det har gått så långt att när Kommunalarbetaren söker någon fritidsledare i Katarina/Sofia stadsdel i Stockholm får vi svaret att det bara finns en. Stadsdelen har ungefär lika många medborgare som Enköping, som har 26 fritidsledare.

— Det är varmt, och så kan man träffa kompisar här, säger Patrick Smith som är femton år. Han sitter i en av de slitna skinnsofforna på Mälarhöjdens ungdomscafé.

Annars är det discona som drar. Framför allt United Zone, som är drogfria fester som ungdomsgårdarna arrangerar tillsammans med fältassistenterna, ”fältisarna”.

Det är på ungdomscafét Lilian Grönberg jobbar. Här arbetar hon med 300 ungdomar. Varje lunch.

— Att ha koll på alla namnen? Nä, det går ju inte, säger Lilian.

Hon började som timvikarie men fick 1988 fast anställning. 1989 kom smällen.

”Det skall bara vara två personal”. Orden var biträdande rektors. Tidigare hade fritidsledarna varit tre till fyra stycken per 15 unga. Men när besparingarna var gjorda var de fyra stycken på hela 40 unga.

Lilians berättelse är en mardrömsbild av det som kallas ”nedskärningarna på 90-talet”.

— Glädjen att jobba med barnen togs ifrån en, säger hon. Vi fick inte tid att jobba med dem, det blev förvaring.

Hon minns ännu den där dagen i skolmatsalen. De upprörda föräldrarna. Och att vända sig till pressen var så gott som omöjligt.

— Vi skulle vara solidariska mot vår arbetsgivare. Vi fick inte yttra oss. De ville väl lägga fram det så att det såg så bra ut som möjligt från deras sida, tror Lilian.

Ett tunnelbanebyte bort från Mälarhöjden ligger en annan närförort, Fruängen. Här har man ungdomsgården kvar, med sina 40 år är det en av Stockholms äldsta. Bland såväl enhetschef som fritidsledare finns en tydlig stolthet över vad man gör och vad man har presterat.

Visst finns här de obligatoriska tjuvrökarna utanför dörren, men innanför är det så ordningssamt som det nu kan vara på en ungdomsgård.

Stefan Tjärnkvist har jobbat här sedan 1988. Han berättar om när de med hjälp av diskussioner lyckades få tre ungdomar att inte gå i en nazistmarsch. Istället gick tre antifascister och motdemonstrerade.

— Det känns som en pågående kamp att få dem att tänka själva, säger Stefan.

— Om man bara kommer med fördomar så tystnar de, säger han. Det ska vara tryggt här och en frizon för ungdomar. Det handlar om att se de unga, att vara respektfull och att lyssna på dem.

Som på Mälarhöjdens ungdomscafé finns här ett biljardbord, men det finns också en liten innebandyplan. Och ungdomarna kan använda sig av internet.

Men gården har inte längre några heltidsanställda städare och bara en fritidsledare jobbar heltid.

Det är inte säkert att Fruängens ungdomsgård får vara kvar. Ett bostadsbygge kan på sikt göra att verksamheten behöver byta lokaler.

Fritidsledare kan vara ett osäkert jobb. Enhetschefen fick en gång en kniv mot halsen.

— Det har lugnat ner sig här, säger Stefan Tjärnkvist. För några år sedan kändes det som om vi var ABAB-vakter.