När jag var 13 år var jag tvungen att fly från Kurdistan tillsammans med mina föräldrar. Vi kom till Sverige och bosatte oss i Stockholmsförorten Tensta. Min hembygd beskrivs ibland i lyriska ordalag som ständigt spontant dansande i förtjusning över sina många kulturer, ibland som ett getto där ungdomar är dömda att gå under i droger, arbetslöshet och tristess. Ingen av bilderna är sann! Här finns arbetslöshet och fördomar som leder till spänningar mellan kulturerna och här finns idylliska parker fulla med lyckliga barn och ambitiösa ungdomar med framtids-tro.

Jag får ibland höra spydiga kommentarer om att jag skulle bo i Tensta för att det anses vara politiskt korrekt. Dessa kan jag lätt bortse ifrån eftersom de kommer från människor som inte vet vad de pratar om. Vad som gör mig mer beklämd är att det finns Tenstabor som nästan är tacksamma för att jag genom mitt exempel visar att man kan välja att bo i Tensta.

Jag har ju inte valt att bo där jag bor för någon annans skull. Skälet till att jag inte vill flytta från Tensta är helt enkelt att jag har bott här i 22 år. Här har jag gått i skola och varit aktiv i föreningar. Eftersom jag har flyttat flera gånger inom Tensta, både tillsammans med mina föräldrar och sedan jag flyttat hemifrån, har jag grannar i hela Tensta. Det känns som om de flesta unga människor jag möter ute, som barn, har varit kompisar med mina småsyskon. Många av mina närmaste vänner bor här. Om mina barn blir sjuka och vi inte har någon medicin hemma har vi flera barnfamiljer i närheten som vi inte behöver vara rädda att ringa och be om hjälp vilken tid på dygnet som helst. För mig innebär detta en enorm trygghet. Så är det nog för alla människor som väljer att bo där de är rotade.

I Tensta lever vi precis som i alla Sveriges småstäder, radhus- och höghusförorter alldeles normala liv. Vi arbetar, studerar eller är arbetslösa. Vi oroar oss för hur räkningarna ska betalas och kopplar av tillsammans med familj och vänner. Vi oroar oss och glädjer oss över våra barn. Men i samhällsdebatten får vi, istället för att representera vanligheten, representera antingen det färgsprakande kulturlivet eller nyfattigdomen. Visst finns det dem bland oss som har det väldigt knapert. Men de är inte, som människor, annorlunda än oss andra. Det finns ingen skarp gräns mellan de tenstabor som har det bra ekonomiskt och de som är fattiga.

Och nog kan vi vara kulturella någon helg när vi har tid och ork men så färgsprakande som på tv blir det aldrig.

Nalin Pekgul sitter i socialdemokraternas partistyrelse.

Kommunalarbetaren nr 22 2002