En 17-årig pojke, Viktor Hugo Daza, dödades i Cochabamba i Bolivia. Han protesterade mot att vattendriften lagts ut på ett utländskt bolag. Fortfarande flödar det av känslor efter det så kallade vatten-
kriget.

I Cochabamba på torget, Plaza de 14 septiembre, står en gammal man lutad mot sin krycka och håller en mikrofon i handen. Han talar lidelsefullt om kampen mot politiker som missbrukar sin makt. Bredvid står en kvinna vid ett bokbord och säljer skrifter mot frihandel och propagerar för Fidel Castro på Kuba. Vid en staty demonstrerar elever mot för stora klasser.

Här är folk vana vid att kämpa. Hit kommer upprörda bönder som spärrar vägarna när de inte får odla sin coca och här pågick ett berömt vattenkrig mellan juni 1999 och april år 2000.

Intill torget ligger Fabriksarbetareförbundets kontor. Åter dyker Fidel Castro upp, nu som ett porträtt på väggen tillsammans med gerillaledaren Che Guevara. Nedanför sitter förbundets ordförande Oscar Oliviera, hjälte för en del, uppviglare för andra. Han var en av ledarna i vattenkriget och flera gånger under den tiden fängslades han.

Men vad var det som hände?

I Bolivia har allt från gruvor till el och järnvägar privatiserats. Oscar Oliviera är lågmäld och litet försynt men när han talar är budskapet klart.

— De utländska bolagen stal våra flygplan, våra kommunikationer, vårt land och försökte till och med ta ifrån oss vattnet.

Det privata Agua del Tunari hade tagit över driften av vattnet från det statliga bolaget.

Han berättar om hur vattenräkningarna höjdes till dubbla. En mamma med fem barn brukar försörja sig på att sticka kläder. Hon fick betala 150 kronor mer, vilket motsvarade värdet på hennes arbete i en och en halv vecka.

— Inte undra på att folk blev upprörda och sade ifrån, säger han och berättar om hur människor strejkade, demonstrerade, ja till och med symboliskt begravde en kista med företagets namn. Hundratals skadades av polisens och militärens tårgas och gummikulor.

Plötsligt sköt en civilklädd militär ner Viktor Hugo Daza, som befann sig mitt i folkmassan. Det har blivit känt över hela världen. Hit har journalister vallfärdat för att skriva om vattenkriget, i mer eller mindre sanna ordalag och med drastiska uttryck som: ”Det blod som spilldes bar på Bechtels fingeravtryck”. Bechtel är ett amerikanskt byggnadsföretag som är den dominerande ägaren i Agua del Tunari. Till slut mäktade inte regeringen med allt motstånd utan bröt kontraktet. Företaget kräver ett skadestånd på 25 miljoner.

Nu ska en skiljedomstol som är ansluten till Världsbanken lösa frågan om skadeståndet, vilket också orsakat protester.

Världsbanken har länge förespråkat att privata företag runt om i världen tar över vattendriften.

Nu sköter det statliga bolaget vattnet igen men ändå är inte Oscar Oliviera riktigt nöjd. Han ser hellre ett kooperativ där invånarna är delaktiga i beslut. Redan nu sitter tre vanliga medborgare i styrelsen för det statliga bolaget.

En annan som tilltalas av den idén är Carlos Crespo som sitter i en vindsvåning på ett institut som samarbetar med bland annat forskare i England.

— Det pågår ett spännande nytänkande här men regeringen vill att vi misslyckas, menar han.

Carlos är övertygad om att regeringen bidrog till vattenkriget genom att köra över invånarna. Inte heller respekterade de böndernas sedvanliga sätt att utvinna vatten.

— Konsumenterna skulle även bekosta ett enormt dammbygge som aldrig blev av, det statliga bolagets tidigare skulder plus företagets vinst, hävdar Carlos Crespo.

Cochabamba är i dag en symbol för kampen mot global kapitalism, men det finns de som undrar vad invånarna egentligen vann.

Senare läser jag en rapport av en annan forskare, Andrew Nickson. Han skriver att de fattiga skulle fått betala mindre avgift än de mer bemedlade till det privata företaget. De hade blivit mindre beroende av dem som säljer dyrt vatten från tankbilar.

Jag träffar en man som kör tankbil och är på väg till sjukhuset för att leverera vatten där.

Så ont om vatten är det. Bara 60 procent är anslutna till vattennätet och i vissa områden finns det bara vatten litet då och då.

Vid det statliga företaget står en polis och bevakar ingången. Några skolbarn går runt vattenbassängerna och en av de anställda försöker inpränta i dem att de ska spara vatten.

Företaget har inte några pengar alls att investera och hälften av vattnet går förlorat i läckor. Ricardo Ayala Antezana är tillfällig chef. Han slänger på sig en sportjacka och visar runt.

Han säger att det i grund och botten är en bra anläggning och att det inte alls behövs några stora utländska bolag för att driva den. Så märkvärdig är inte tekniken. Svårigheten är att få loss pengar för att investera.

— Vi har sökt ett lån hos IDB, International Development Bank, men har bara blivit beviljade en fjärdedel för att täta läckor men de pengarna sitter regeringen och håller på.

Han är övertygad om att det bara behövs 180 av de 300 anställda. Nu ska en fast chef tillsättas men det blir inte han, eftersom facket kommer att rösta emot det, tror han.

Han visar var fackets kontor ligger, rycker på axlarna och säger att facket är ett enda släktnäste.

Fackexpeditionen är ljus och rymlig med mängder av fotbollspokaler, Jesukors, en faxtelefon, röd lädersoffa och Che Guevara på väggen. Ordförande Jorge Cortez hälsar vänligt och påpekar mycket riktigt att han inte vill ha den nuvarande chefen och dessutom tycker han att 20 fler behöver anställas. Han vill också ha kooperativ. Han berättar om hur det privata Agua del Tunari visserligen tog över all personal men sedan hotade att säga upp flera. Under vattenkriget kallade företaget dit polisen för att skydda ledningen. Men den polis som står vid utgången nu gör det på grund av den växande brottsvågen.

När jag kommer tillbaka till torget är det nya protester i gång. En kvinna med barn hungerstrejkar mot det statliga företaget som börjat gräva en avloppstunnel framför hennes lilla restaurant. Det stinker där så att hon inte får några gäster. Hon blir bortkörd av en civilklädd polis.