Jag får för få timmar
Jag är en utbildad undersköterska i 25-årsåldern, som trivs med yrket och med kollegorna. Men cheferna har fryst ut mig och behandlat mig väldigt illa.
Jag är timvikarie och har små barn, men vill inget hellre än att arbeta. Men det får jag inte, eftersom jag någon gång tackat nej på grund av sjukdom eller annat hinder.
Jag har råkat ut för lögner, hot om avstängning och inget arbete på flera veckor trots brist på personal. Hade bara tre veckor på 80 procent under hela sommaren, fast det var stor personalbrist. Jag har också fått höra: "Om du säger emot ringer jag aldrig ut dig" och "Om du jobbar på ett annat ställe under tiden du väntar, ringer vi aldrig igen!"
Personalansvarig känner till problemen, men anser att de är överdrivna. Facket säger bara: "Du är ju vikarie, då får man räkna med sånt här." Vad ska jag göra, gå under?
Säg inte att jag ska söka mig till en annan arbetsplats. Det finns ingen på denna lilla ort, plus att jag aldrig skulle våga. Jag är rädd om de få timmar jag skrapar ihop (40-80 timmar i månaden) fast jag mår så dåligt.
Uskan ingen vill lyssna på!
Du skriver att du försökt få gensvar hos både personalansvarig och facket, men att de inte kan göra något. Du tycker också att du själv gjort vad du kunnat. Självklart har du rätt att bli lyssnad på, lika väl som du måste inse hur verkligheten ser ut. Barn blir sjuka ibland, men samtidigt måste arbetsgivarna se till sina egna intressen.
Du lägger nu hela ansvaret för att det är som det är utanför dig själv. Allt är alla andras fel! Men man behöver känna förståelse för varandra på båda håll.
Även om möjligheterna verkar stängda är det bara du själv som kan påverka hur framtiden ska bli. Accepterar du läget eller inte? Om inte, bör du se dig omkring efter alternativ. Har du tagit upp din situation med verksamhetschefen? Du trivs ju med yrket. Även om ingen fast tjänst finns just nu, brukar de dyka upp med tiden. En anställning ger ju en annan trygghet än att vara vikarie. Varför är det så otänkbart med en annan arbetsplats?
Till syvende och sist handlar ditt problem om kommunikation och relationer och du är själv en del av bådadera.
