Motala självt är ett exempel. Här har man många gamla rehabiliteringsfall som legat och skvalpat i kommunen i åratal. Clemedtson har tryckt på för att få säga upp. Politikerna har hållit emot. Men i våras antog politikerna en handlingsplan där det klart sägs ut att när man inte lyckas omplacera ska man säga upp.

— Nu när valet är över kan det börja hända saker, säger Clemedtson. Fast vi kan inte ta mer än två-tre i taget. Politikerna blir jätterädda med de skriverier som blir.

Historiskt sett ser det ganska lika ut i kommunerna. Under 80-talet var det aldrig tal om att säga upp arbetsskadade och sjuka. De fick utföra de lättare jobben eller så skapade man helt nya arbetsuppgifter åt dem, inrättade personliga tjänster. Någon rehabilitering att tala om förekom inte.

När nedskärningarna kom under 90-talet fanns inte längre något utrymme för dem som inte klarade det hårda tempot i verksamheterna och kommunerna slutade att inrätta personliga tjänster.

Nu sedan de långa sjukskrivningarna ökat har kommunerna börjat arbeta mer seriöst med rehabilitering. Frågan är nu — när man inte längre har de personliga tjänsterna att ta till — vilken strategi man ska välja när man misslyckas, uppsägningar eller avgångsvederlag.

I Askersund väljer man att säga upp. Ingen lätt väg, påpekar personalchef Gunnar Käll, eftersom man måste kunna bevisa att man har saklig grund för varje uppsägning.

— Det gäller att jobba seriöst och lägga mycket krut på rehabiliteringen. Men har man gjort vad man ska, så finns ingen anledning att erbjuda avgångsvederlag.

Också i Finspångs kommun varslar man om uppsägning när man uttömt andra möjligheter. Sedan händer det förvisso att man under de förhandlingar som följer kommer överens om andra lösningar. Den som vill studera kan exempelvis få ett års studielön. Men lönechef Inga-May Racksäter kallar det inte avgångsvederlag, utan anpassad uppsägning.

Fördelarna för den anställde, påpekar hon, är att ett varsel alltid leder till regelrätta förhandlingar med facket, där kommunen måste lägga upp sina rehabiliterings- och omplaceringsutredningar på bordet och bevisa att man gjort allt man förmår.

— Har man avgångsvederlag att ta till, finns risk att man gör slentrianmässiga utredningar, tror hon.

I Linköpings kommun ser det däremot ungefär likadant ut som i Norrköping. Kommunen tecknar avtal om avgångsvederlag med ett 20-tal rehabiliteringsfall om året.

— En livlina ut. Den bästa vägen när vi och individen själv känner att nu finns bara en fortsättning utanför kommunen, säger Lars Selberg, personalchef i produktionen.

Riktigt lika positivt beskriver inte Kim Öhman, ordförande i sektion 3 Kommunal Östergötland, situationen. Hon anser i och för sig att kommunen arbetar seriöst med rehabiliteringarna och att avgångsvederlagen ofta leder till en ny start i livet, men precis som i Norrköping händer det också här att anställda mer eller mindre mot sin vilja tvingas ta ett avgångsvederlag.

— Den sjuke är ju alltid i underläge, påpekar hon.

Den risk hon ser med avgångsvederlagen är att de blir en lättköpt utväg för en kommun där rehabiliteringsfallen står på kö.