Många av de utköpta har en annan syn på saken. Några har känt sig tvingade att skriva på under hot om att de annars skulle få sparken.

Det här är inget vi satt i system, hävdar man på kommunen. Mot detta talar siffrorna. De senaste fyra åren har Norrköpings kommun köpt ut ett 70-tal anställda för en kostnad av drygt sju miljoner kronor.

En granskning av ett enskilt år, 2001, visar att alla 21 som köptes ut det året jobbade inom vård, skola, omsorg och fritid. Drygt hälften tillhör Kommunals område. Kvinnorna dominerar stort. Flera är unga, den yngsta 32 år.

De flesta har fått en årslön med sig. Några bara en halv årslön, eller rent av mindre.
Personalchefen i Norrköping, Birgitta Gustavsson, framhåller att alla inte är rehabiliteringsfall.

— Det kan också röra sig om personer som inte håller tillräcklig kvalitet i arbetet, men där vi känner att det inte håller för en uppsägning, förklarar hon.

Möjligheten att få avgångsvederlag sträcker sig tillbaka till 1992. Ett mörkt år i kommunens historia. Det år då man för första gången tvingades till stora personalnedskärningar. Avgångsvederlagen blev ett alternativ till att säga upp folk på grund av arbetsbrist.

I dag finns ingen brist på arbete. Bara brist på arbetskraft. Möjligheten finns ändå kvar, men nu bara för dem som kommunen av någon anledning gärna skiljs ifrån.

Det är inget man talar vitt och brett om. Både på försäkringskassan och Arbetsmiljöinspektionen i Östergötland blir man förvånad över att det sker i så stor omfattning.

— Det såg jag inget om i handlingsplanen, lyder den lite syrliga kommentaren från den arbetsmiljöinspektör som förra året konstaterade att Norrköpings kommun saknade ”full kontroll över ohälsan”, eftersom man inte visste hur många långtidssjuka man hade.

Det ledde sedermera till att kommunen tvingades att kartlägga de långa sjukskrivningarna. Resultatet var alarmerande. Av närmare 10.000 anställda i kommunen, vikarierna inräknade, är för närvarande tio procent, närmare 1.000 personer, långtidssjukskrivna. Den vanligaste diagnosen är utbrändhet. Och vanligast är den bland de anställda i skola/barnomsorg.

Det är kommunens skyldighet att rehabilitera dem. Och det fungerar bra, enligt personalchef Birgitta Gustavsson. Resultaten är i de flesta fall goda. Samarbetet med försäkringskassan gott. Kommunen har kunniga chefer, som vid behov får hjälp av rehabiliteringskonsulenter. Hon pekar på goda möjligheter för de anställda att också provjobba hos andra myndigheter och företag.

Avgångsvederlaget är en sista utväg, försäkrar hon.

— Det är när vi har uttömt alla resurser och den anställde själv har funnit att hon vill gå en annan väg. Då hjälper vi dem vidare med avgångsvederlaget. Men vi trycker aldrig på. Vi kan aldrig tvinga någon och försöker inte ens.

Ställd inför det faktum att flera av de utköpta ger en annan version ändrar hon sig delvis.

— Det kan vara så att vi inte kommer längre och att det ställs på sin spets. Men det är inte det normala. Det handlar kanske om en, möjligen två fall där det har hänt. Det är ju märkligt att du har talat med just dem.

Men om man uttömt alla möjligheter, varför väljer man då inte uppsägning? Den möjligheten finns ju

Birgitta Gustavsson ger två förklaringar. Det ena är att ”den mjuka linjen” bättre stämmer överens med den kultur som råder i kommunen. Den andra att alla inte går att säga upp.

— När man har så många anställda som vi har kan det vara svårt att bevisa att man inte kan omplacera. Här riskerar vi fackliga strider. Vi vill inte vara en arbetsgivare som figurerar i Arbetsdomstolen.

Och så finns det ytterligare en faktor som talat för avgångsvederlagen, visar det sig.

— Vi måste också göra en bedömning av om det här är en ”god affär”, att det skulle kosta oss ännu mer att arbeta vidare med dessa människor.

Ansvarig politiker är Lars Karlsson (s), ordförande i kommunens arbetsgivarutskott. Till yrket är han ombudsman i Byggnads avd 9.

Det är han som undertecknar alla överenskommelser om avgångsvederlag, men han träffar aldrig dem som löses ut. Hans uppfattning är ändå att det görs först sedan man uttömt alla andra möjligheter. Han litar helt och fullt på personalchef Birgitta Gustavsson, säger han.

— Jag lovar. Vi prövar allt innan vi ger avgångsvederlag. Och det är inte så att vi tvingar någon. Dessutom är ju facken med. Varför protesterar inte de i så fall?

Eva Fornefors är ordförande i Kommunal Östergötland och sektion 5 i Norrköping. Hon blir förvånad över att så många kommunalare köpts ut, och gissar att förklaringen till att hon inte känner till alla, är att den här typen av överenskommelser ibland görs upp över huvudet på facket.

— Vi har aldrig tyckt att man ska köpa ut folk som är sjuka, säger hon. Det är inget vi rekommenderar, men om de själva vill så kan vi inte motsätta oss det.

När hon får höra att några av de kommunalare som Kommunalarbetaren talat med ställts inför valet att säga upp sig själva eller bli uppsagda, blir hon upprörd. I synnerhet som hotet om uppsägning mycket väl kan vara ett tomt hot.

— Jag tror inte att arbetsgivaren skulle klara en förhandling om uppsägning i merparten av de här fallen. Det finns de som sagt nej till avgångsvederlag och de är fortfarande kvar.

Varför har då inte de fackliga representanter som suttit med vid uppgörelserna reagerat?

En tid senare, sedan hon pratat med dem, ger hon förklaringen att det kanske beror på att de inte uppfattade situationen på samma sätt som medlemmen i fråga. Ingen säger sig i alla fall ha varit med om att öppna hot har uttalats.

— Kanske har de inte varit tillräckligt uppmärksamma, säger hon och berättar sedan att hon nu själv är helt på det klara med att det sker.

Sedan förra intervjun har det nämligen hänt saker.

— Vi har just fått rapport om ett solklart fall, där en av våra tjejer satt med och hörde hur rehabiliteringskonsulenten ställde ultimatum till medlemmen. Det här är inte klokt. Vi kan aldrig acceptera att det sker på det sättet. Vi kommer att agera.