Kommunal gick in i avtalsrörelsen med tre mål:

1. Förbundets medellön ska på lång sikt vara lika med genomsnittet för verkstadsarbetare.

2. Kvalificerade yrkesarbetare ska ha jämförbara löner med motsvarande grupper inom privata sektorn.

3. Det ska vara lika lön oavsett kön.

Arbetsgivarna hade i två år chansen att minska orättvisorna, men tog den inte.
I stället ropar de förvånat och förorättat, likt rumpnissarna i Astrid Lindsgrens saga om Ronja Rövardotter: ”voffår gör di på dette viset?”

Ändå borde de känna till svaret bättre än någon annan:

• 1982 var en kommunalares genomsnittslön 92 procent av en verkstadsarbetares. I dag är den 84 procent.

• Extra lönesatsningar i kommunerna har inte gått till kommunalarna. Pengarna har varit slut när syrrorna, lärarna, läkarna och tjänstemännen fått sitt.

• Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har inte minskat, trots att kvinnorna har längre utbildning och längre arbetslivserfarenhet. Kvinnodominerade jobb ger fortfarande sämre lön. I genomsnitt tjänar kvinnor 15-20 procent mindre än män.

Kommunals ordförande Ylva Thörn har rätt när hon säger att förbundets lågavlönade medlemmar inte ensamma kan ta ansvar för den svenska ekonomin. Den totala löneökningstakten påverkas ytterst måttligt av Kommunals beslut.

Ändå chockade beslutet även ”ekonomiska klubben”som förvaltar och spekulerar i ”AB Sverige”. Redan har vi fått se en ”Thörn-Pettersson-effekt” med fallande krona och stigande räntor när uppsägningen tillkännagavs. Konjunkturinstitutet beskrev snabbt landets framtid i dystrare färger. Kanske inte så mycket för att Kommunal tar strid, utan för oron om vad som händer ifall alla andra löntagare och fack missunnar dem att få det lite bättre. Och där ser det ganska mörkt ut.

I avtalsrörelsen sa LO: Nu är det kvinnornas tur. Trots detta tjurar industriförbunden. Tar solidariteten slut när tjejerna i vården vill försöka kliva uppåt i relativlönetrappan? Eller hur tänker Sune Ekbåge i Pappers och Leif Olsson i Industriförbundet? Måste man missunna andra det man själv redan uppnått?

Inte heller sjuksköterskor, lärare och andra tjänstemän är beredda att hålla igen till förmån för Kommunals medlemmar. Och där ligger den största risken för ett bakslag. För även om statsminister Göran Persson önskar lycka till, så är det han som ser till att finansminister Bosse Ringholm håller koll på budgeten. Utan solidaritet mellan facken riskerar lönelyften att bli luft för alla. Och Kommunals berättigade strid för rättvisa löner borde vara en angelägenhet för hela arbetsmarknaden. Vem ska annars vårda oss när vi blir gamla?