Anita har varit rökfri i åtta månader. Förra sommaren drabbades hon av en förkylning som inte gick över. Den lungsjukdom hon negligerat under flera år slog till med full kraft. Anita kunde inte återgå till jobbet som undersköterska på medicinkliniken i Karlskrona utan blev långtidssjukskriven. Hennes lungkapacitet var nere på 43 procent, blodtrycket flög i höjden, hon hade svårigheter med andningen och fick daglig behandling för att vidga lungorna.

Ändå fortsatte hon att röka.

Doktorn, väninnorna, hennes barn, alla tjatade de på henne att sluta.

— Kravet gjorde det värre. Man är ju som en barnunge. Jag sa att jag bestämmer själv när jag vill sluta.

Det var först när hon kom till Årekliniken som hon insåg att hon var sjuk. Precis som många KOL-patienter hade Anita förträngt sin sjukdom. Och bortsett från de täta och långa förkylningarna hade hon inte känt av den. Inte förrän den här dagen, den andra juli 2001, när all ork plötsligt var slut.

Sedan 1970, då Anita ammat färdigt sin fjärde son, har hon rökt cirka 20 cigaretter om dagen. Mellan barnen lyckades hon hålla sig på 4-5 cigaretter. Hon försökte sluta på egen hand för sju, åtta år sedan med hjälp av nikotinplåster och höll upp i 12 veckor. Det gick bra ända tills hon försökte feströka.

Denna gång använder hon inget plåster.

— Nån gång måste man frigöra sig, säger hon.

Morgnarna på balkongen med en kopp kaffe och en cigarett, en cigg innan hon gick in på jobbet och en när hon kom ut, en cigg i bilen….

Hon tycker fortfarande att tobaksrök luktar gott men kan bara vistas en kort stund i rökiga miljöer innan hon blir irriterad i halsen.

Vissa veckor kan suget komma tillbaka. Då djupandas hon, tuggar tuggummi eller tar en promenad. Anita bor vid havet. Att inandas havsluften känns som medicin för henne. Hon njuter också av mat på ett nytt sätt efter rökstoppet.

Och månaderna efteråt kunde hon förnya sitt hem för de pengar som tidigare hade gått till cigaretter.

Med hjälp av rökstopp och fysisk träning lyckades Anita öka sin lungkapacitet med 20 procent på en månad. Det ser ut som att det är vad som är möjligt för henne att få tillbaka. Nu går all ansträngning ut på att bibehålla dessa 63 procent.

— Jag har tre barnbarn. Jag vill se dem växa upp, säger Anita.

Hon älskar att dansa. Efter många månaders uppehåll har hon faktiskt vågat sig ut på dans och det kändes bra. Fast det var lugn pardans och paus mellan danserna.

Simningen och styrketräningen som Anita började med på Årekliniken har hon fortsatt med.

Flera gånger varje dag gör hon de andningsövningar som sjukgymnasten lärde ut. Hon måste också dagligen inhalera lungvidgande medicin men mindre nu än före rökstoppen.

Anita räknar med att börja jobba 25 procent i höst och hoppas att så småningom kunna gå upp till 50 procent. Anita är 59 år och ensamstående. Förtidspension kan hon inte tänka sig, hon trivs på sitt jobb och vill fortsätta så länge det går:

— Jag vill komma ut bland människor, det är farligt att isolera sig, säger hon.

En sak som Anita är väldigt glad för är att hon fick med sig två väninnor i att sluta röka. De såg hur lång tid det tog för Anita att komma igen och skrämdes av hennes hostningar och orkeslöshet.

— De såg att jag inte ens orkade upp för den lilla backen här. Det stämde inte med mig.

Många vårdarbetare röker. Anita kan inte förklara hur hon kunde fortsätta fast hon såg rökningens följder på lungavdelningen en trappa upp.

— Man röker för att man behöver komma ifrån, få lite distans, säger hon.