Maria Scherer har skrivit en inspirationsbok som ska presenterades på bokmässan i Göteborg i september. Titeln är: ”Du är inte ensam — en läkebok för själen” (Bonniers). Idén till boken fick hon när hon träffade påven vid en privat audiens i Rom. Han utstrålade en andlighet som hon tog djupt intryck av.

— Att arbeta med sitt inre är lika viktigt som att hålla sin kropp i form, säger hon och konstaterar att vi satsar på rökfritt, motion och rätt kost, vilket i sig är bra, men var får då själen sin plats?

Hon är övertygad om att vi skulle slippa mycket utbrändhet om vi vågade tala mer om hur vi egentligen mår på arbetsplatsen. Om vi vågade säga: Jag orkar inte. I stället för att vara supermänniskor som biter ihop.

— Vi människor är olika, orkar olika mycket och på olika sätt.

Orkar vi inte och mår dåligt kanske vi ligger där sömnlösa och tänker: det är bara jag som känner så här. Andra människor har sina liv under kontroll.

Så återkommer hon till bokens tema att vi inte är ensamma. Vi delar mycket mer än vi tror med andra, men är rädda för att bli utstötta om vi säger som det är.

Hon betonar hur viktigt det är att tolerera varandras olikheter och dessutom våga bekräfta varandra oftare.

— Att bli bekräftad handlar givetvis om att chefen ser dig, men också om vanlig medmänsklig kontakt arbetskamrater emellan. Alla vill vi bli bekräftade, oavsett yrke eller kön. Men ofta möts vi av tystnad.

Hon har sett människor uträtta underverk om de får beröm. Men också märkt att inte minst kvinnor kan vara snåla att ge varandra erkännande.

Jag träffar Maria i Båstad i ett gult och vitt sommarhus vid havet, där hon tillbringat många timmar med att skriva boken. Havet är milt ljusblått och förenar sig med himlen långt borta i horisonten. Det är mycket tyst förutom litet lågmäld pianomusik. En miljö för inspiration. Hon behöver lugnet och harmonin för att skriva.

Boken innehåller en rad små kapitel som på ett vardagsnära sätt påminner oss om att tänka efter vart vi är på väg i livet. Om hur vi bär på drömmar som vi hade någon gång och som kanske försvann på vägen, men som det inte är för sent att förverkliga. Ytterst handlar det om hur vi egentligen vill leva våra liv.

— Svaret finns inom oss själva, om vi bara vågar höra det. Att våga språnget att ändra på oss själva är det största äventyret i livet.

— Det är mycket sällan någon annan ändrar sig och blir den vi vill att han/hon ska vara. Om man däremot förändrar sig själv kan det få en otrolig effekt.

Att börja med enkla, yttre förändringar kan vara en start, till exempel att välja att gå till en annan frisör. Att sluta klä sig i grått och beige och börja synas.

Ett annat steg på vägen är att sluta fred med sin barndom, säger hon.

— Vårt liv ska inte levas huvudsakligen för att förstå barndomen. Vi måste framåt. Vi måste leva nu, säger hon.

När vi senare i livet kanske förlorar någon eller någon lämnar oss, måste vi lära oss att släppa taget för att bana väg för något nytt, även om saknaden gör ont.

— Släpp taget så löser det sig oftast av sig själv. Det är magi att släppa taget — och mani att hålla det kvar. Dessutom är det fel att ge en enda människa så stor makt så att det blir ett hinder för framtida kontakter. Vid varje förlust måste vi tänka och tro: Något bättre är i regel redan på väg.

Själv tror hon att livet leder oss till de människor som vi behöver för vår egen inre utveckling. Det är meningslöst att ångra någon mänsklig kontakt.

Det handlar också om att rensa ut människor som stjäl energi och livsglädje. Människor som vill förminska oss, som kväver våra drömmar eller tycker sig förstå vårt bästa bättre än vi själva gör. Det kan vara vänner, make/maka eller släktingar.

Maria talar även engagerat om otroheten som hon upplever som svår. I den frågan efterlyser hon en ny och mer uppriktig debatt.

— Otroheten beskrivs ibland så ytligt och glättigt när den kan vara så dödligt sårande och förödmjukande. Den knäcker både tillit och respekt.

Hon tror på trohetens absoluta värde. Att kunna lita på varandra är inte tråkigt — det är sexigt!

Precis som så många andra har hon under vissa perioder haft dåligt självförtroende. Då är det bra att koncentrera sig på de mål man vill uppnå i stället för på att vara rädd för att misslyckas.

Maria insåg tidigt att om hon skulle må bra måste hon gå in för att tävla med sig själv i första hand — inte med andra.

— Vi behöver inte bli berömda tennisstjärnor eller popidoler. Det handlar om vad vi själva vill uppnå i livet, att inte låta miljoner småsaker hindra oss från att till exempel byta jobb eller resa till Australien. Att tycka att vi är värda det bästa, att unna oss stjärnorna, inte bara trädtopparna.

Sedan går det ju att rucka på målen ibland. Det har hon själv gjort. Hon är ännu inte den kanonbra slalomåkare hon hade tänkt sig bli.
Och hon verkar dessutom ha en last. Hon reser sig upp och går och hämtar en stor skål med massor av godis, medan hon skrattar gott åt sin egen svaghet.

Hon tycker att vi ska sluta värdera människor bara efter vad de presterar. Det är inte säkert att framgångsrika människor är bra förebilder. De kan vara hänsynslösa med vassa armbågar medan det bland de lågmälda finns dolda mänskliga skatter.

— I Sverige frågar vi snabbt vad en person gör så snart vi träffar en ny människa, vilket egentligen inte är så viktigt.

Maria berättar om en vän i London, som en gång stod och talade så engagerat med en man. När hon frågade vad mannen jobbade med blev den engelske vännens svar:

— Ärligt talat, det har jag aldrig brytt mig om att fråga, men han är världens finaste kille och har en så härlig humor! 

Namn: Maria Scherer

Sambo: Hans Wilöf

Bor: I London och Båstad

Barn: Dottern Henriette i New York

Maria Scherer har jobbat som journalist, varit programledare för TV-program som Sveriges Magasin och Go’morron Sverige, medverkat i Nattcafé, Morgontv, seminarier och skrivit 20 böcker, debuterade med boken Jag tror på kvinnan 1974.