Men egentligen är detta bara en nymodighet. I begynnelsen var Gud en Gudinna.

Modergudinnor har hittats över hela världen. Den mest berömda, Venus från Willendorf är 27.000 år.

I Indusdalen levde en högstående kultur för femtusen år sedan. De dyrkade en Gudinna och ingen gjorde något utan att tillfråga hennes prästinnor.

I Sverige finns det en skildring om hur Freja-prästinnor vandrade mellan gårdarna. De togs alltid emot med stor respekt och när de trakterats siade de om folkets och gårdens framtid.

Romaren Tacitus berättar om Gudinnan Nerthus som fördes runt bland gårdarna i Skandinavien och när hon anlände rådde fred och det blev fest.

I tiotusentals år har Gudinnor dyrkats. Men läser man historieböckerna så ser man knappt ett ord om detta. Varför är det så? För om en Gudinna dyrkas så måste ju kvinnliga principer sättas högt. Uppenbarligen finns det en kvinnlig oberättad historia.

Utanför Västerås, till exempel, finns ett gravfält där bara kvinnor ligger begravda. De gåvor som de fick med sig ned i döden var de dyrbaraste man hittat.

Och den romerska historieberättaren Tacitus skriver om en ö i Skandinavien där bara kvinnor levde. Dom var väldigt dugliga och träffade bara männen en gång per år.

I Kazakstan har kvinnor hittats begravda med sina svärd i prakthögar, riktiga krigare.

Med andra ord har kvinnor inte alls varit andra klassens varelser sedan tidernas gryning. De har helt uppenbart haft makt, respekt och inflytande.

I Storbritannien har en präst hittats begravd. Han dyrkade Gudinnan Cybele för 1.700 år sedan. Mannen bar kvinnokläder, vackra smycken och han kan ha kastrerat sig själv genom att krossa pungen med två klappträn. Cybeles makt måste ha varit stor när hennes präster försökte göra sig till kvinnor.

Så nog spelar det roll vilket kön Gud har. Han eller hon blir ett maktmedel, ett ideal. Och nu när katolska kyrkan skakas av pedofilskandaler, USA vill anfalla Irak, aids dödar miljoner i Afrika och vart femte barn dör innan fem års ålder så undrar man ju om det inte är dags att damma av den urgamla Modergudinnan. Det vore trevligt med en omhändertagande, livsbejakande gudom. Nu har vi ju prövat det här med en manlig Gud och det har ju fungerat si sådär.

Fast egentligen vet vi ju att Det som skapade världen måste stå långt över sådana futtigheter som könstillhörighet. Eller?

Johanne Hildebrandt är författare och journalist. I oktober kommer hon ut med nya romanen Freja.

Kommunalarbetaren nr 17 2002